Idag är en sån där dag då jag bara vill ge upp. Jag känner att jag aldrig kommer att bli nöjd över mitt utseénde ändå, så vad är då meningen. Demonerna sliter i mig, och i mitt sinne har jag redan tappat all självkontroll. 

De känns som att jag har vräkt i mig flera liter glass, chocklad, bullar, pizza och allt annat äckligt jag kan komma på. De känns som jag har legat på soffan i flera år utan att ens flytta mig från ena sidan till den andra. De känns som att de timmar jag slet på arnenan imorse var i ett annat liv, och att jag aldrig någonsin gjort något bra för mig själv. 

Någonstans vet jag att det inte är så, men jag kan inte se det. Jag kollar mig i spegeln och känner hur hela ansiktet kokar. Hur hela kroppen skakar, och hur jag bara vill bort. 

Jag skall snart ta min medicin så att denna dagen är över. Men jag kan inte bestämma mig för om jag ska äta eller inte först. Då måste jag åka och handla, och då måste jag visa mig ute. Då kommer jag få panikångestattack & då kommer jag svimma och hamna på sjukhus. Då är det bäst att låta bli. Ta det någon annan dag istället. Men imorgon kommer det ju att vara ännu svårare att komma iväg. ju mer man skjuter fram sina problem. Så varför gör jag ingenting åt det?

Om jag hade vetat att jag inte kommer få panikångest, om jag kunde vara säker på att det inte skulle ské, så hade det varit värt det. Men jag orkar inte dö idag igen. Jag har ju iförsig redan grävt min grav, så är väll bara att hoppa i. Fan.