passing out of panicattack

 

Var med om en panikångestattack för en stund sedan. Det var ett tag sen sist, så självklart hade jag glömt av hur man faktiskt inte dör- utan att det bara känns så. 
 
Efter min träning så bestämde jag mig för att kila iväg till affären och handla, men när jag stod i kassan och väntade på min tur så kändes det plötsligt gsom om de var miljoner människor runt omkring mig. Jag fick svårt att andas och kunde inte längre se, så jag försökte att verkligen kolla, men istället hörde jag någon säga "hon är helt vit i ögonen, hjälp!" Efter vad som kändes som en evighet hörde jag någon säga "hur mår du?" "hallå?" var på någon annan "hur kan vi hjälpa dig?" Jag kan fortfarande inte se och jag känner hur jag tappar greppet om min kropp. Sedan rycker jag till när jag hör någon ropa "ring ambulans!"  "NEJ KAN DU SNÄLLA HJÄLPA MIG UT" får jag ur mig var på jag leds ut ur butiken. 

Miljoner tankar snurrar, allt är mörkt och jag ser blå stjärnor och gråa trianglar och fyrkander fladdra förbi ögonen.Jag hulkar mig ifrån att spy och någon som jobbar kommer ut och frågar om jag vill ha något att dricka i väntan på... NEJ JAG ÄR BRA säger jag och springer där ifrån. Jag har sjukvårdsfobi och dör hellre än att bli undersökt. Jag fumlar fram, och tillslut är jag hemma. utslagen, med tårarna rinnandes ner för mitt kokande ansikte. Jag dör. 
 
Men dör, det gör man inte. Man får bara en dödsupplevelse utan att det är över. Man skall leva vidare, medvetandes om att de kommer att ske igen, och frågan är inte om utan när. Jag svär över mig själv i huvudet samtidigt som jag försöker att samla mig, det är väll inte hela världen. Men folk som inte lider av panikångest kan omöjligt sätta sig in i situationen fullt ut, man kan föreställa sig men det är så mycket värre än vad det låter. För hjärtat hoppar ur kroppen, bröstet höggs sönder, någen krossar ens huvud, ögonen plockas ur, känslorna blir starkare än vad man någonsin känt och allting kommer på en och samma gång. De värsta av allt är inte skräcken, utan hur jag faktiskt accepterar att jag kommer att försvinna. Men så gör jag inte det, och då måste jag istället återigen acceptera att jag ska leva. 
 

(väldigt smickrande bild, men det bjuder jag på!)
 
Nu, några mediciner och lite mat senare så vet jag. Jag vill leva. Jag vill leva mitt liv till fullo, och visa andra i liknande situationer att det är värt det, att man kommer över det, för jag skall komma över det. I mitt liv handlar det inte bara om att kämpa för mig. Jag kämpar för mig för att kunna kämpa för er. Igår när jag öppnade den här bloggen så var jag osäker på om jag skulle dela med mig av det negativa, då det inte är speciellt inspirerande, men å andra sidan kanske det är just det. Jag skulle känna trygghet i att veta att folk som lyckats, vi tar taylor som ex igen, skulle lida av problem som påminde om mina egna. Då skulle jag få bekräftat för mig att man kan lyckas ändå, och även om inte hon lider utav det så gör jag det. Och jag har bestämt mig för att vara den förebilden för mig själv, som jag i hela mitt liv själv önskat att jag haft att se upp till. 

Lider ni, eller tror ni att ni lider utav ångest/panikångest? eller någon annan diagnos som te.x ad(hd),bipolär,borderline? Då råder jag er att undersöka det direkt, då ditt liv börjar på riktigt först då. När jag var liten trodde jag att jag led utav en hjärtsjukdom eftersom att de kändes som knivar i bröstet på mig i samma veva som jag inte fick någon luft, men idag vet jag att det hade en medicinsk förklaring. Man MÅR bättre utav att veta, även om man inte själv alltid kan se det. 

För att göra en utredning så bokar man en tid hos sin/en läkare, och det är precis lika vanligt som att boka tid för att man har ont i maen, så det är absolut inget ni skall skämmas över. Jag som har sjukvårds och läkarfobi har faktiskt bara under de senaste månaderna fått träffa en läkare för första gången. De tog 3gånger innan jag fick tillräckligt starka mediciner, och nu underlättar de min vardag något otroligt mycket. Det är så värt det. Jag har precis fått rätt medicinering och vi skall snart börja med min kbt som innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster för att sedan kunna hantera sin panikångest lättare.
2 kommentarer
Marika

jättebra text, men jag ser ingen bild... :(

Anonym

Älskar dig.. Önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig... Och blir väldigt glad av att läsa att du skriver "Jag vill leva. Jag vill leva mitt liv till fullo." Det ska du göra, du har en underbar framtid som väntar diiiiiig <3 :) :)