Dock påverkar mitt mående mig till att inte klara av att prova nya saker ensam, jag är verkligen livrädd för det och det finns inte ens på min världskarta att göra det. Turs nog har jag 2 vänner som ville följa med mig i veckan, vilket har fått mig så himla himla taggad. Allt för ingenting, för nu blir det inte av, ingen av dem skall längre följa med. 

Trodde människor visste vid detta laget, hur svårt jag har för förändringar och speciellt när folk stood me up. Vill bara slita mig ur min egen kropp och försvinna härifrån. Det känns så orättvist, när jag tänker på hur jag aldrig någonsin skulle haft i tanken på att göra så mot någon. Kommer hinder upp, så tycker jag att de är en självklarhet att man löser dem. Men det är ju bara jag. 

Och nu är jag trött på det här. Jag vill bara bryta saker som jag lovat att göra med folk, men jag vet att de inte är lika hemskt för dem, för dem lider inte av samma sociala fobi som mig, dem lider inte av en förändring på samma sätt som jag gör. Folk kan ta det, men det kan inte jag, och även om jag förklarat det så verkar inte folk förstå. 

Är bara så himla ledsen och ensam.