Gick på möte med min samordnare + PT idag, och dem ruskade om mig, och talade om att de finns där varje gång jag faller, och att jag aldrig någonsin kommer vara ensam även om jag känner mig det. De prioriterar mig högst upp & kan avboka alla möten för att träffa mig, om jag behöver. Det känns så himla overkligt bra. 

För visst känner jag min ensam mesta dels av tiden. Visst känns det som att jag vandrar i gegga, vilket leder till smutsiga fötter och efterlämnande tunga fotspår. Visst känns det oftast som att jag är en sån där person som inte kommer kunna räddas- men nu vet jag; Dem räddar mig. De är mina skyddsänglar som kommer ta hand om mig. De håller mig hårt, och det är precis de som håller mig i liv. 

Idag väktes något inon mig igen. Även om jag är inne i en mörk tid, så tändes en lampa. De sa att vi ska gå all in för 2016. De ska va förändringarnas år, och de ska vara året där allt kommer att vara värt det. Jag vill trigga igång redan nu, samtidigt som jag är helt slut och inte skulle orka röra mig en meter. Men jag håller andan, jag håller andan tills det är dags att få andas ut och leva igen. 

Medan andra jobbar, så jobbar jag på mig själv.
Mitt "uppdrag" i mitt liv nu är att skriva, måla, mindfullness, sjunga och att försöka ta mig ut. Ingen press, utan bara omringa mig av kärlek, och saker som gör mig glad. Sedan kör vi stenhårt igenom isen, när nästa år börjar, och även om det kommer döda mig så kommer det också göra mig starkare. 

Håll mig hårt, för allt i världen. De håller mig när jag faller. De finns här och de ska ingenstans.