Jag minns för några år sedan, när jag hade hundratals mer läsare än vad jag har nu, då målet med min blogg var att få allt att verka så perfekt, som många i dagens samhälle håller på med nu, via instagram osv, sådär några år senare. Jag kunde förtydliga saker, endast för att jag visste att det fanns människor där ute som skulle bli riskligt avundsjuka, och jag var inte dålig på att hitta saker att skryta om. Jag hade även väldigt svårt för att öppna upp mig kring jobbiga saker, och ville att folk skulle få en uppfattning om att mitt liv till största del varit bra, även om jag haft "ytligare" problem som jag kunde prata om - just för att de inte stack ut mer än andras. Men tack gud för att jag förändrats! 

När någon klickar sig in till min blogg, och får en glimt utav mitt liv så vill jag att det ska vara äkta. Jag är inte längre någon som försöker "sticka ut men samtidigt sticka in" utan jag vill visa mitt sanna jag. Mina äkta känslor, glädje, sorg, allt i en enda stor röra, men aldrig med någon finurlig baktanke. mitt val av att faktiskt dela med mig öppet, handlar mer om att jag gillar att få bekräftelse på vad jag känner, då jag inte är den bästa på att bolla tankar i tal. Det handlar också även om att jag kanske kan bekräfta andras tankar, något som någon känner- som känner sig ensammast i världen i att känna så, där jag faktiskt kan påverka och berätta att varken du eller jag är ensamma i det.  OCh allra mest för att få bekräftelse av mig själv att det är okej att känna!