Idag var en jobbig dag. De började som alla andra dagar den senaste en och en halva veckan, med att Maltis kom och kröp och la sig och myste till det hos mig till barnkanalen medan jag sov.Sedan tog det vad som kändes en sekund innan dem skulle springa iväg till tåget, och lämna mig bakom.. Hallå, stanna tiden- jag hinner inte med! 

Jag har fått så mycket närhet och kärlek under de senaste dagarna. De gör så mycket att ha kärleksfulla, underbara barn omkring sig-  och trotts att de känner till en ondhet i världen, så finns bara kärlek för dem. Vi såg att det var några bomber på barnkanalen, och då brast maltis direkt att "de där är i syrien" vi frågade varför han sa det, och det var för att han visste att alla människor flyr från syrien, man måste fly därifrån. Det är sjukt att en fyraåring kan veta någt sådant, tycker jag. "men dem får komma hit till oss för här har vi det bra" tillade han med. 

Trotts att de har åkt hem så hör jag fortfarande deras söta skratt, kommentarer, och känner deras värme. Mina älsklingar alltså, gud vad kärleken är gudomlig. Trotts att jag blev lämnad med ett eko så bar det av till PT för ett träningspass.. Jag kämpade slut på all min energi, men även ptn pushade och sa saker som värmde mitt hjärta. Jag tror jag sakta men säkert börjar att känna något igen, trotts att jag stängt av allt. Jag ber till alla änglar där uppe att jag öppnar upp mig för mer nu, att jag kan höja min frekvens och vara där jag ska vara. Love.