Jag har sett det som något så fruktansvärt negativt, eftersom det är det jag har fått lära mig- att inte vara som alla andra. Jag har drömt om att få passa in i mallen, fastän jag vet att den mallen aldrig har varit gjord för mig. Jag har inte växt upp i samma omständigheter som andra har, vi har alla vår egen resa, och det är psykiskt omöjligt att förvänta sig någonting annat av mig. Jag förstår inte att jag enda tills de senaste dagarna har förväntat det av mig själv. 

Jag har alltså i hela mitt liv - gått omkring och känt mig så otillräcklig, så förskräcklig, äcklig, konstig, sjuk, störd, ful, tjock, dum och alla negativa tankar som man kan tänka om sig själv, pågrund utav att jag har jämfört mig själv med andra. Andra som är snyggare, smalare, haft en riktig familj, fått bo på samma ställe hela livet, klarat av att fokusera på skolan, haft en fin sångröst, skrivit bra, varit bra på sport, listan kan bli miljoner sidor lång, men i vilket fal som helst så har jag i hela mitt liv bara sett alla andra. Aldrig sett något egenvärde. 

Senast när jag träffade min samtalskontakt så ställe hon mig frågan "vem är Felicia?" En platt yta, en börda, någon som är ivägen, dålig, värdelös osv svarade jag. Hon kollade på mig med sina förstående ögon och svarade "det där ska du säga hejdå till med en gång. NU!" Jag förklarade mig, menande över att mitt liv inte är något att bygga någon människa utav, medan hon svarade att en människa var just vad jag var. Att allt jag varit med om, är ett resultat utav VAR jag är i livet- men inte VAD jag är i livet. Och att det är faschinerande att jag har klarat mig genom livet. Att det är ytterst ovanligt, och att hon aldrig har varit med om något liknande. Att jag förtjänar en elouge för allt, och att jag skall vara stolt över mig själv. Sedan la hon in massor utav positiva saker som hon tycker att jag är, och faktiskt så fanns det ju en del där att hämta. 

Oavsett var jag har varit så kan vi bara utgå ifrån där jag är just nu. Självklart kan jag inte bara börja plugga upp betygen och skaffa ett jobb, där jag står nu, men det är ingen som ställer dessa krav på mig. Det är dags för mig att ta huvudrollen i mitt liv, och där gäller det att först och främst bygga upp en grund. En grund som jag aldrig någonsin har haft chansen att bygga upp tidigare. 

Trotts att jag har seperationsångest så känner jag mig redo att säga hejdå till allt det gamla, och att skapa en ny person. Mitt sanna jag, och inte allt det där som jag trott att jag är. Jag måste lära om och lära rätt, och till en början känns det skönt att förstå att det inte är fel på att vara unik, annorlunda. Det betyder inte att man är sämre än någon annan- vi är alla människor, med våra egna brister.  

Idag har jag fått in allt det här i mitt huvud. Idag mår jag som värt- men idag är också dagen då förändringen kommer inifrån, och jag riktigt känner av den. 
Bye felicia. Min nya resa börjar nu.