Häromdagen så nämnde jag det här med viljans kraft, och den har jag gott utav. Varje steg jag tagit har det funnits en inre vilja inom. Och jag har kämpat, slitit och gjort allt i min makt när min kropp sagt ifrån, jag har gått emot, tränat med smärtor ifrån topp till tå, tänkt att det enda som kan stoppa mig är jag, ingen annan. Och det har hållt, det har hållt i 21 år men idag så kände jag att smärtan är oövervinnelig. 

Min pt tog min hand. Hon berättade mina bra egenskaper angående träning och fick mig att tänka på annat för en stund. Det är väldigt suddigt när jag försöker tänka tillbaka men jag minns att jag fick det där beskedet, det där jag aldrig ville ha. Det blir ingen mer träning på gymmet nu. För mig tog de stopp där, men någonstans minns jag att hon sa "för nu, nu fokuserar vi på vattnet som är bra för dina leder och sedan kan vi börja på gymmet långsamt igen" jag älskar att träna i vattnet så för mg känns just den delen bra, men att min KROPP FÅr förstöra för mig, det gillar jag inte.

Trotts all min vilja, trotts allt så kan jag inte just nu och det är något jag måste finna acceptans i. Min pt berättade om de fyra gånger hennes korsband gått av, hennes operationer, att hon aldrig i hela sitt liv kan spela handboll på den nivå hon gjorde och drömde om. Att hennes vilja istället blev att motivera andra (framförallt med psykisk ohälsa) till att det visst går. Allt går att göra ifrån varenda persons förutsättningar. Och okej, jag lider av något som gör att jag inte klarar av att vara på gymmet just nu. Och så är det med det. 

Imorgon ska vi simma, och på måndag ska vi köra ett hårt way out west pass. Det går att få sin motion ändå (och egentligen så föredrar jag ju vattnet!) 

Tack kära blogg för att jag fick lätta på hjärtat lite.