augusti
NÅGRA ORD
Folk som tror att människor med psykisk ohälsa inte kan vara lyckliga, är otacksamma och är deprimerande människor har fel. Vi kan vara otroligt lyckliga. Så lyckliga att vi spricker. Vi är så tacksamma våra positiva stunder att vi ser det som drömmarnas drömmar, medan ni förmodligen tar de för givet. Vi är snarare positiva än deprimerande, även om vi mår dåligt. Vi går inte runt och sprider negativa energier, dem håller vi för oss själva.
Vi skall inte behöva kolla oss i spegeln och känna att vi är nedåt. Att vi är allt som har med dåligt att göra. För det är inte sant. Vi är så otroligt mycket mer än de där demonerna som jagar oss ibland. Vi är mer än den där smärtan vi bär på, och mer än den där luften som vi inte tycks finna ibland. Vi är inte våran sjukdom, precis som en cancersjuk person inte är sin sjukdom. Vi är alla individer, och vi har alla gott & ont inom oss. Det är så vi människor är skapta. Och vi är inte fel för det.
Vi skall inte behöva kolla oss i spegeln och känna att vi är nedåt. Att vi är allt som har med dåligt att göra. För det är inte sant. Vi är så otroligt mycket mer än de där demonerna som jagar oss ibland. Vi är mer än den där smärtan vi bär på, och mer än den där luften som vi inte tycks finna ibland. Vi är inte våran sjukdom, precis som en cancersjuk person inte är sin sjukdom. Vi är alla individer, och vi har alla gott & ont inom oss. Det är så vi människor är skapta. Och vi är inte fel för det.
Inatt vill jag bara säga att du, speciellt du är guld värd. du som läser det här och känner att det känns hopplöst att du inte orkar ta dig upp ur sängen, eller att du inte trivs där du är men att du ändå inte kan ta dig därifrån. du är fin ändå. du är bra ändå. du är okej ändå. du är människa ändå. egentligen inte ändå, utan för att. för att du är du. Det är en fight du går igenom, men du går inte igenom den ensam. Du lyser starkare än många andra, trotts allt det där du känner att du inte kan eller klarar av. du strålar över allt i världen ändå. hela ditt universum är du, och du har förmågan att göra allt med det. jag tror på dig.
Du kanske också gillar
Emelie, 19 år: Folk säger att vi
Att bli kallad för tjock brukar inte kännas kul. Emelie...
Skriv om hur du maxar ditt liv
Nu lanserar Tele2 multi-SIM, vilket betyder att till varje...
Cajsa, 19 år: Jag har äntligen
Cajsa lättade på sitt hjärta för några månader sedan och...
Quiz: Vet du vad bloggarna
Behöver du lite hjälp på traven? Eller är du bara...
NIGHT THOUGHTS
Jag får för mig att de som sker i våra liv,
först sker i våra tankar.
När jag tänker efter, så inser jag att
jag redan visualiserat det som hänt,
om så år eller sekunder innan de sker.
Och jag tror att sanningen alltid kommer därifrån,
inifrån.
Vi följer den väg, som vi först skapar inifrån,
gör den till verklighet, för att det är så vi är gjorda.
Att skapa efter våra tankar.
först sker i våra tankar.
När jag tänker efter, så inser jag att
jag redan visualiserat det som hänt,
om så år eller sekunder innan de sker.
Och jag tror att sanningen alltid kommer därifrån,
inifrån.
Vi följer den väg, som vi först skapar inifrån,
gör den till verklighet, för att det är så vi är gjorda.
Att skapa efter våra tankar.
De är som när man kollar på klockan och ser,
att bussen går om 2 minuter, så man springer gatan ner.
För hjärnan vet, att man inte hinner om man går.
Eller som när man skadar sig, men först när det gör ont
är när man ser blodet kring ett öppet sår
De är som när man tänker att "jag inte klarar det här"
och så misslyckas man. Eller när man tänker att man klarar det,
Och därför lyckas. det är så vi är skapta. att vad vi än tänker är
det som skapar våran verklighet. Vissa saker tar tid, men då skall man låta dem
få göra det. Allt är inte alltid enkelt, hade de varit det så hade alla gjort det.
Men vi vill inte de, vi vill leva för mer. Vi vill sticka ut, passa in, vara osynliga samtidigt som vi fångar solens strålar och ler.
-
tomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomttomt tomt tomt
EN DAG I TAGET
Vaknade någonstans mellan 13-14:00 och bestämde mig för att idag är dagen. Idag är dagen då dagen är allt jag har, då igår inte längre existerar och då imorgon aldrig kommer att komma. Allt som finns är nu, och vad jag gör med det bestämmer jag. Det där jag har flummat om tidigare, med att vi varje dag vaknar med 86 400 kronor, som vi kan göra absolut vad vi vill med- men så fort dagen är slut så försvinner alla pengarna som fanns kvar. Det är så med tiden, med livet. Varje dag vaknar vi upp med denna summa, fast i sekunder och så fort dagen är slut så måste vi lämna tillbaka utav allt som fanns kvar. De finns ingen repris, imorgon är redan historia, och det där som hände för fem minuter sedan kommer aldrig någonsin att hända på samma sätt igen.
Trotts att ångesten över att ta mig ut ifrån lägenheten ångade över mig, så tog jag nicky i kopplet och bar mig ut. Man brukar säga att man går ut och går med sin hund, men det är snarare nicky som är ute och går med mig. Vad som i vanliga fall brukar ta 15-20 minuter tog 45 minuter, men det gör inget. Utan jag tog mig ut iallafall, och bara det är en vinst i sig.
Trotts att ångesten över att ta mig ut ifrån lägenheten ångade över mig, så tog jag nicky i kopplet och bar mig ut. Man brukar säga att man går ut och går med sin hund, men det är snarare nicky som är ute och går med mig. Vad som i vanliga fall brukar ta 15-20 minuter tog 45 minuter, men det gör inget. Utan jag tog mig ut iallafall, och bara det är en vinst i sig.
När man är sjuk eller mår dåligt så klarar man förmodligen inte av att använda sig av dessa 86 400 sekunder fullt ut i fysisk väg, för att man kanske är utmattad eller lider på grund utav någon annan anledning. Det betyder inte att man är dålig, att man inte kan ta vara på livet, eller att man inte klarar av någonting. Det är här du skall utgå ifrån dig själv, och vad du som egen individ kan göra med dessa sekunder, för att göra din dag så bra som den kan bli för dig. Och du kanske inte vet vad som är bäst för dig, men det skall jag tala om serru.
Det som är bäst för just dig är att du tänker i banor som får dig att må bra. De handlar om att fylla din kropp med saker som ger dig positiva vibrationer, och som i sin tur gör att du attraherar in ännu mer utav detta. Har du en idol som no matter what, lyckas få dig att lé så kolla på klipp på idolen. Har du en måltid som du verkligen blir glad utav att äta så gör den måltiden. Känner du dig harmonisk när du målar eller sjunger, så gör det. Mata dig själv med kärlek och omtanke, för att du är värt det. Det kanske låter som småsaker, men det kommer att leda till att du tillslut endast tillägnar din vardag till att ta hand om dig själv, och må bra. Är det inte det livet handlar om?
I'M NOT FEELING 22
Igår fyllde jag 22 år. 22 är nog en siffra sm jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få uppleva. Jag har alltid sagt att jag vill dö ung. Leva och sedan dö. Inte leva långsamt och dra ut på allt tills man inte längre finns mer. Vad jag tror jag menat handlar nog egentligen inte om att jag bara vill försvinna, för att jag inte vill bli äldre, utan att jag vill leva livet fullt ut här och nu och sedan får man se hur långt det tar en. "they say that alcohol kill you slowly, but who's in a hurry?" typ.
Hur som helst firade jag in min födelsedag hemma hos alexandra vid 12 slaget. Var jättemysigt. Och igår var jag med familjen pettersson på rix fm för att sedan fira min födelsedag hemma hos dem. De bästa änglarna i hela världen. Men nu då, när man är 22? Urgammal. Urtråkigt. Ur dit och ur that, men vet ni att? det gör inget.
För att inte låta mer år gå till spillo ger jag mig själv den bästa födelsedagspresenten någonsin. Älska dig själv, kallar jag den för. Det handlar om att jag skall ta hand om min kropp, min själ, mitt sinne. arbeta mer kring att möta det jag ser i livet som en slags lärdom, för efterallt är livet lite som en lekplats, där vi hela tiden kan lära oss något nytt. tänka i bättre banor, prova på roligare saker. Det är inte alltid lätt, men vem har sagt att de ska vara det?
Hur som helst så känner jag mig fortfarande ung. 22 är ingen ålder. jag har ju inte börjat lukta än.
Hur som helst firade jag in min födelsedag hemma hos alexandra vid 12 slaget. Var jättemysigt. Och igår var jag med familjen pettersson på rix fm för att sedan fira min födelsedag hemma hos dem. De bästa änglarna i hela världen. Men nu då, när man är 22? Urgammal. Urtråkigt. Ur dit och ur that, men vet ni att? det gör inget.
För att inte låta mer år gå till spillo ger jag mig själv den bästa födelsedagspresenten någonsin. Älska dig själv, kallar jag den för. Det handlar om att jag skall ta hand om min kropp, min själ, mitt sinne. arbeta mer kring att möta det jag ser i livet som en slags lärdom, för efterallt är livet lite som en lekplats, där vi hela tiden kan lära oss något nytt. tänka i bättre banor, prova på roligare saker. Det är inte alltid lätt, men vem har sagt att de ska vara det?
Hur som helst så känner jag mig fortfarande ung. 22 är ingen ålder. jag har ju inte börjat lukta än.
MOTIVATION
ALANYAN, KOM TILLBAKA TILL MIG
Varje gång jag får för mig att skriva om alanya så får jag som kramp i magen. Det gör verkligen ont, för att jag insér vilket stort tomhål det är, att det som var inte är något som är.Att man liksom måste skriva om det i "då-form" medans jag inte kunde önska något hellre än att de vore i nu-form. Det gör ont. Jävligt ont gör det.
Tiden gick alldeles för snabbt där nere. Man tänkte att "tre veckor, det kommer aldrig ta slut" men det kändes som totalt fyra dagar. All tid där nere bara flöt i samman och jag kan än idag inte urskilja om någonting hände första eller sista dagarna där nere. Jag vill ju vara klar med varenda minut, varenda sekund. Jag vill ju kunna blicka tillbaka och minnas varenda morgon som kväll som natt som dag, precis som den var- men när jag försöker så gör det bara ont. Ont för att jag försöker med varenda liten del utav mig själv att kunna återuppleva minnen, i en demision så långt borta att den inte länrge finns.
Jag vet att det kan låta otroligt, hur man kan vara så förtrollad i en plats att man inte ens kan hantera det. Alanya är den andra platsen i mitt liv där jag verkligen har känt såhär starkt när jag kollar tillbaka på det. Den första platsen är Dublin. Jag var mycket yngre på den tiden, men även då grät jag av kramper i magen när jag försökte se tillbaka på det som varit. Man liksom tänker bara att det inte har hänt än själv, för att det var för bra för att vara ens egna verklighet, och nu är man så långt borta ifrån den platsen som man kan komma. Det är svårt att förklara.
Jag minns när jag och erica skulle förklara för folk VAD det var som gjorde att vi drogs till dublin.. Vi satt till och med med varsin skrivbok och skulle skriva ner, för att sedan överväga "för och nackdelar" utifall att vi skulle flytta dit, för att det inte fanns någon annan plats på jorden som vi hellre ville vara på. och vad skrev vi ner? "dem har fina broar". altlså broar? Vi skrattade åt oss själva då, lika mycket som jag skrattar åg mig själv nu. Man kan inte skriva ned, eller ens förstå själv vad det är som gör att man dras till en plats.. De kommer bara ifrån hjärtat, det bara är där.
Jag försöker komma på vad det är specifikt med alanya, men det kanske handlar om att jag har överlevt en plats där jag har visat mig själv sämre än vad jag någonsin ens själv kunnat tro att jag skulle kunna vara, men också bättre än vad jag någonsin trott om mig själv. Jag har liksom varit på havets botten och bergens toppen där, och ändå har jag kommit ut överlevande. Jag har mött människor som jag rent ut sagt velat spy rakt över, men också människor som jag velat äta upp. Man brukar säga i en vänskap att "vi har både skrattat och gråtit tillsammans" men det är så vi gör det tillsammans i Alanya med. Det är så himla intimt, så himla närvarande, och så himla mycket i nuet att känslor inte går att hållas tillbaka där. Det är även så himla ärligt, och så himla olikt svensk kultur. Är det något som stör en, så håller man det inte inom sig utan man drar fram kniven och ställer människor på plats, precis som man själv blir ställd på plats. Jag har fått stå och skämmas över saker som jag gjort, eller när jag talat för snabbt. Jag har fått känna tårarna bränna ner för kinden tills dem plötsligt förvandlas till skratt, just för att allting är så öppet, och för att allting bara är precis som det är.
Tiden gick alldeles för snabbt där nere. Man tänkte att "tre veckor, det kommer aldrig ta slut" men det kändes som totalt fyra dagar. All tid där nere bara flöt i samman och jag kan än idag inte urskilja om någonting hände första eller sista dagarna där nere. Jag vill ju vara klar med varenda minut, varenda sekund. Jag vill ju kunna blicka tillbaka och minnas varenda morgon som kväll som natt som dag, precis som den var- men när jag försöker så gör det bara ont. Ont för att jag försöker med varenda liten del utav mig själv att kunna återuppleva minnen, i en demision så långt borta att den inte länrge finns.
Jag vet att det kan låta otroligt, hur man kan vara så förtrollad i en plats att man inte ens kan hantera det. Alanya är den andra platsen i mitt liv där jag verkligen har känt såhär starkt när jag kollar tillbaka på det. Den första platsen är Dublin. Jag var mycket yngre på den tiden, men även då grät jag av kramper i magen när jag försökte se tillbaka på det som varit. Man liksom tänker bara att det inte har hänt än själv, för att det var för bra för att vara ens egna verklighet, och nu är man så långt borta ifrån den platsen som man kan komma. Det är svårt att förklara.
Jag minns när jag och erica skulle förklara för folk VAD det var som gjorde att vi drogs till dublin.. Vi satt till och med med varsin skrivbok och skulle skriva ner, för att sedan överväga "för och nackdelar" utifall att vi skulle flytta dit, för att det inte fanns någon annan plats på jorden som vi hellre ville vara på. och vad skrev vi ner? "dem har fina broar". altlså broar? Vi skrattade åt oss själva då, lika mycket som jag skrattar åg mig själv nu. Man kan inte skriva ned, eller ens förstå själv vad det är som gör att man dras till en plats.. De kommer bara ifrån hjärtat, det bara är där.
Jag försöker komma på vad det är specifikt med alanya, men det kanske handlar om att jag har överlevt en plats där jag har visat mig själv sämre än vad jag någonsin ens själv kunnat tro att jag skulle kunna vara, men också bättre än vad jag någonsin trott om mig själv. Jag har liksom varit på havets botten och bergens toppen där, och ändå har jag kommit ut överlevande. Jag har mött människor som jag rent ut sagt velat spy rakt över, men också människor som jag velat äta upp. Man brukar säga i en vänskap att "vi har både skrattat och gråtit tillsammans" men det är så vi gör det tillsammans i Alanya med. Det är så himla intimt, så himla närvarande, och så himla mycket i nuet att känslor inte går att hållas tillbaka där. Det är även så himla ärligt, och så himla olikt svensk kultur. Är det något som stör en, så håller man det inte inom sig utan man drar fram kniven och ställer människor på plats, precis som man själv blir ställd på plats. Jag har fått stå och skämmas över saker som jag gjort, eller när jag talat för snabbt. Jag har fått känna tårarna bränna ner för kinden tills dem plötsligt förvandlas till skratt, just för att allting är så öppet, och för att allting bara är precis som det är.
Där nere får jag liksom vara hur psykiskt sjuk som jag vill och är, utan att vara konstigare än någon annan. jag kunde vara hur galen jag ville. Det var liksom helt normalt att be killarna ta med sig bikini till stranden för att nattbada, åka fyra stycken på en liten moped, mitt under dagen bara gå och lägga mig och sova inne i en tatueringsshop, prata med främlingar som om vi hade känt varandra i hela våra liv, få gratis taxi i utbyte mot ens snapchat, och så vidare. En annan konstig grej, såhär i efterhand är hur mycket tid jag spenderade som ensam turist med alla de som jobbade på resturangerna. Att jag, som lider utav socialfobi bara kunde ta något random ställe och sätta mig och käka frukost tillsammans med personalen på, samtidigt som jag bara skrattade och berättade om allt och ingenting. Det är nog det som skiljer sig allra mest ifrån sverige. Att jag vågar vara mig själv där nere. Och att jag då blir mer människa än vad jag någonsin kan vara här.
Där har vi det. De är det som gör ondast. Att jag både i dublin och i alanya bara kan vara jag, hur galen och konstig som jag än är och vara accepterad och i många fall till och med älskad för det. Att jag inte lider utav socialfobi där, för att jag inte är rädd för att visa vem jag är, för att jag redan känner allas energier sväva omkring som drömmar utav rosa moln.. "this is alanya baby" har en så mycket större innebörd än att de som händer där stannar där.
Sedan saknar jag till 110% att starta dagen med att gå till poolen med melinda, slänga ihop någon äggomelett med tomater, gå till the market och skratta åt att killen i kassan & jag alltid skrattar och ramlar in i grejer ,fumlar och skrattar ännu mer när vi ser varandra, utan att jag egentligen förstår åt vad. simma i poolen, klaga på värmen, skratta åt vissas betéenden, låta folk tro att vi är kända i sverige, höra "haj haj how are you" varje morgon ifrån killen på resturangen brevid. Han som också blev sparkad ifrån sitt jobb, för att han följde med mig in på mitt rum en morgon i två sekunder för att jag var för trött och skrattig för att gå själv. Jag saknar mina och melindas alla dubbeldejtar som jag än idag kan skratta så jag gråter åt. Nätterna på stranden, vid slottet, på picasso port, vid hamnen. Alla middagar ute eller vid hotellet, när vi satt och lyssnade på samma 5 låtar som vi hade i mobilen varje kväll innan utgång. Hur vi tack vare att vi hade vår balkongdörr öppen, flera gånger hörde små-killarna gå förbi vårat hotell och ropa efter oss. Att sitta och hänga med 10åringar och få bättre massage av dem än vad man skulle fått på ett spa, haha. Att leka i leklandet (hahahhahaha). Alla fina människor som vi umgicks med, alla kurdiska spel jag fått lära mig, allt jag fått veta om varenda en i hela alanya, hela grejen. Och att få göra den här resan med melinda var allt. Det är verkligen vi två i ett nötskal!
Där har vi det. De är det som gör ondast. Att jag både i dublin och i alanya bara kan vara jag, hur galen och konstig som jag än är och vara accepterad och i många fall till och med älskad för det. Att jag inte lider utav socialfobi där, för att jag inte är rädd för att visa vem jag är, för att jag redan känner allas energier sväva omkring som drömmar utav rosa moln.. "this is alanya baby" har en så mycket större innebörd än att de som händer där stannar där.
Sedan saknar jag till 110% att starta dagen med att gå till poolen med melinda, slänga ihop någon äggomelett med tomater, gå till the market och skratta åt att killen i kassan & jag alltid skrattar och ramlar in i grejer ,fumlar och skrattar ännu mer när vi ser varandra, utan att jag egentligen förstår åt vad. simma i poolen, klaga på värmen, skratta åt vissas betéenden, låta folk tro att vi är kända i sverige, höra "haj haj how are you" varje morgon ifrån killen på resturangen brevid. Han som också blev sparkad ifrån sitt jobb, för att han följde med mig in på mitt rum en morgon i två sekunder för att jag var för trött och skrattig för att gå själv. Jag saknar mina och melindas alla dubbeldejtar som jag än idag kan skratta så jag gråter åt. Nätterna på stranden, vid slottet, på picasso port, vid hamnen. Alla middagar ute eller vid hotellet, när vi satt och lyssnade på samma 5 låtar som vi hade i mobilen varje kväll innan utgång. Hur vi tack vare att vi hade vår balkongdörr öppen, flera gånger hörde små-killarna gå förbi vårat hotell och ropa efter oss. Att sitta och hänga med 10åringar och få bättre massage av dem än vad man skulle fått på ett spa, haha. Att leka i leklandet (hahahhahaha). Alla fina människor som vi umgicks med, alla kurdiska spel jag fått lära mig, allt jag fått veta om varenda en i hela alanya, hela grejen. Och att få göra den här resan med melinda var allt. Det är verkligen vi två i ett nötskal!
VI KÖR BA
Men alltså.. Varför är ni så fina och går in och kollar här hela tiden, förväntansfulla att jag skall lägga ut något nytt, samtidigt som ni i samma sekund får vända klacken till och inse att det är samma gamla inlägg som senast. Alltså, jag är ledsen. Och jag vet att jag har sagt att "det kommer" jag "skall ta tag i det" och si & så så står bloggen tommare än någonsin idag.. Och jag kan ursäkta mig med i att jag inte har varit i verkligheten de senaste månaderna, men under denna vecka så börjar verkligheten igen.
Idag träffade jag lotta & marielle i mitt samverkansteam, och för tillfället skall vi lägga dino lite på hyllan & börja om från början igen, fast med en snabbspolning. då jag är såpass snabb på att anpassa mig så tror de att de max kommer ta mig 3 veckor innan jag har kommit tillbaka i rätt bana igen.. Vi har faktiskt redan bokat ett uppföljningsbesök om EN vecka, för de tror att jag redan då skall ha gjort framsteg. nästa uppfölning blir om tre veckor. Herregud, tycker det är så himla gulligt att dem verkligen lägger så himla mycket tid & hjärta på mig. vilka eldsjälar det finns.
Så jag tänkte att jag faktiskt skall börja vara mer öppen om psykisk ohälsa (i mitt fall extrem panikångest) i bloggen, hur det påverkar mig i vilken vanlig dag som helst, så att ni kanske antingen får förståelse eller annars inte inser att ni är ensamma om ni själva befinner er i liknande situationer. De ska vara så "hemligt" och "dåligt" och saker som man inte talar om, men psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst. Hade jag haft cancer hade jag inte behövt skämmas, så varför ska jag göra det nu? Då får ni ju dessutom följa med från BOTTEN och upp. Herregud, nu kör vi! Kommentera gärna och peppa igång/med mig så kommer de bli extra kul för mig att uppdatera med ! KRAM <3
Idag träffade jag lotta & marielle i mitt samverkansteam, och för tillfället skall vi lägga dino lite på hyllan & börja om från början igen, fast med en snabbspolning. då jag är såpass snabb på att anpassa mig så tror de att de max kommer ta mig 3 veckor innan jag har kommit tillbaka i rätt bana igen.. Vi har faktiskt redan bokat ett uppföljningsbesök om EN vecka, för de tror att jag redan då skall ha gjort framsteg. nästa uppfölning blir om tre veckor. Herregud, tycker det är så himla gulligt att dem verkligen lägger så himla mycket tid & hjärta på mig. vilka eldsjälar det finns.
Så jag tänkte att jag faktiskt skall börja vara mer öppen om psykisk ohälsa (i mitt fall extrem panikångest) i bloggen, hur det påverkar mig i vilken vanlig dag som helst, så att ni kanske antingen får förståelse eller annars inte inser att ni är ensamma om ni själva befinner er i liknande situationer. De ska vara så "hemligt" och "dåligt" och saker som man inte talar om, men psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst. Hade jag haft cancer hade jag inte behövt skämmas, så varför ska jag göra det nu? Då får ni ju dessutom följa med från BOTTEN och upp. Herregud, nu kör vi! Kommentera gärna och peppa igång/med mig så kommer de bli extra kul för mig att uppdatera med ! KRAM <3
LIVET SOM ÄR
Vi är alla olika, och har olika förutsättningar i livet. Vissa kanske såg mig som ett misslyckat fall, men när jag ser tillbaka på tiden som varit så insér jag hur stark jag varit. Vilken brinnarglöd som funnits inom mig. Hur mycket kapicitet, och vilja som har styrt mina tankar till att bli den starkaste kraften inom mig. Så många gånger som jag bara ville ge upp, men som jag i mitt huvud istället övertygade mig själv till att jag kunde klara av det. Så många gånger jag gick emot mig själv, och gjorde allt som jag skulle till 110% och kämpade på hårdare än någon annan. Jag förstår nu hur duktig jag var. Jag förstår varför alla älskade att jobba med mig, för att jag var så himla driven trotts att jag knappt kunde stå på mina skakiga ben. Ändå sprang jag i timmar på dem, och när jag föll så fortsatte jag krypa. jag hade bestämt mig, och jag var bäst på det jag gjorde.
För vissa kanske det såg ut som att jag inte gjorde någonting. För er som vaknade klockan 07 för att gå till jobbet, och komma hem klockan 16. För er som sedan orkade umgås med vänner, festa och göra allt annat ni ville efter att ni hade skött erat jobb så bra. För er, så kan jag förstå att det är svårt att se, vad en människa som inte är på samma stadie i livet som er, faktiskt kämpar med. Vi har alla våra egna fighter i livet. Och jag skämdes över mina. Jag läts sjunka under ytan, istället för att dela med mig utav den fantastiska resa som jag gjorde, och nu förstår jag den. Nu förstår jag att jag är bra, även om jag varken har en gymnasieutbildning eller ett jobb.
Sedan ett år tillbaka så har jag arbetat med två olika samverkansteam. Jag har haft en egen personlig tränare, en hälsoutvecklare, två samverkanskontakter, två olika handläggare, en doktor och en kurator jobbandes med mig. Jag har fått slita som ett djur, genom att med min sociala fobi och panikångest klarat av att gå på möten varenda vecka. Att jag med all smärta som jag bär i min kropp ändå klarat av att usätta mig själv för träning som räknas som "elitnivå". Att jag klarat av att möta min värsta skräck sjukhuset, träffat läkare, och till och med börjat hos en kurator. Varenda dag så har jag kämpat. Jag har inte gått på tio möten och sen gett upp för att det inte har hjälpt, jag har fortsatt utsätta mig, varenda gång som tårarna och paniken har rivit sönder varenda liten del av mig, så har jag ställt mig upp igen. Trotts att jag inte sovit en sekund vissa nätter, så tar jag mig ändå iväg på hårda träningspass, jobbiga möten, och träffar nya människor. Öppnar upp mig för nya männiksor trotts min sociala fobi. Det är inte något "litet". Det är stort.
För vissa kanske det såg ut som att jag inte gjorde någonting. För er som vaknade klockan 07 för att gå till jobbet, och komma hem klockan 16. För er som sedan orkade umgås med vänner, festa och göra allt annat ni ville efter att ni hade skött erat jobb så bra. För er, så kan jag förstå att det är svårt att se, vad en människa som inte är på samma stadie i livet som er, faktiskt kämpar med. Vi har alla våra egna fighter i livet. Och jag skämdes över mina. Jag läts sjunka under ytan, istället för att dela med mig utav den fantastiska resa som jag gjorde, och nu förstår jag den. Nu förstår jag att jag är bra, även om jag varken har en gymnasieutbildning eller ett jobb.
Sedan ett år tillbaka så har jag arbetat med två olika samverkansteam. Jag har haft en egen personlig tränare, en hälsoutvecklare, två samverkanskontakter, två olika handläggare, en doktor och en kurator jobbandes med mig. Jag har fått slita som ett djur, genom att med min sociala fobi och panikångest klarat av att gå på möten varenda vecka. Att jag med all smärta som jag bär i min kropp ändå klarat av att usätta mig själv för träning som räknas som "elitnivå". Att jag klarat av att möta min värsta skräck sjukhuset, träffat läkare, och till och med börjat hos en kurator. Varenda dag så har jag kämpat. Jag har inte gått på tio möten och sen gett upp för att det inte har hjälpt, jag har fortsatt utsätta mig, varenda gång som tårarna och paniken har rivit sönder varenda liten del av mig, så har jag ställt mig upp igen. Trotts att jag inte sovit en sekund vissa nätter, så tar jag mig ändå iväg på hårda träningspass, jobbiga möten, och träffar nya människor. Öppnar upp mig för nya männiksor trotts min sociala fobi. Det är inte något "litet". Det är stort.
Så varför har jag gått och känt mig så himla värdelös? Nu när jag ser tillbaka på det insér jag att jag har klarat av mer än vad många skulle göra. Mer än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig utav mig själv. Men orkar jag göra det igen? Just nu känns det inte så, men har jag klarat det en gång, klarar jag det väl en gång till?
Runt april-maj började jag förstå hur bra jag hade börjat må. Träningen gick galant, och jag såg iprincip fram emot att gå på mötena. Jag började verkligen tro på mig själv och känna att jag var värd något, och att jag hade hela livet framför mig. I juni åkte jag till turkiet och hade en helt underbar månad där borta. Men när jag kom hem igen, så lyckades jag inte komma tillbaka på fötterna igen.
I turkiet inträffade något fruktansvärt. Jag blev drogad och inlagd på sjukhus där ingen kunde engelska. På sjukhuset trodde jag att jag var med i en tortyr film, och alla nålar de satt och allt vad de gjorde kändes som om de tortyrade mig. Jag förstod aldrig riktigt att jag var på ett sjukhus utan jag var livädd. grät, skrek. Bad dem döda mig snabbt. I mitten av natten sprang jag ut i korridoren helt naken och trodde att jag skulle lyckas fly. Nästa gång jag vaknade låg jag fastspänd i både armar och ben. Jag tror det där tog på mig hårdare än vad jag velat insé.
Förutom det var hela turkiet resan som en dröm. Vi hade så himla roligt och underbart och jag skulle ge min högra arm för att få åka tillbaka snart igen, leva så föralltid. Jag har liksom inte landat hemma än, utan nu ser jag allt här som ett slags skämt. Liksom vardagen som jag hade byggt upp känns så onödig. Det är svårt att förklara, men jag orkar helt enkelt inte ta tag i mig själv igen. Allt är suddigt. blurigt. Jag orkar inte umgås med någon, jag orkar knappt sitta rakt i soffan. Att dricka ett glas vatten är jobbigt, att kolla på mobilen är jobbigt. Det är jobbigt att skriva. Att försöka tänka. De är jobbigt om någon pratar med mig. Det är ansträngande att försöka lé. Jag tänkte att om jag bara åker tillbaka till turkiet igen, då kommer allt bli bra, men jag vet någonstans att det bara är en flykt. och hur skulle jag orka det? Jag behöver komma igång igen. Tillbaka där jag var innan resan. Jag behöver få luft, kunna andas. För just nu lever jag i ett brinnande hus under vattnet.
Runt april-maj började jag förstå hur bra jag hade börjat må. Träningen gick galant, och jag såg iprincip fram emot att gå på mötena. Jag började verkligen tro på mig själv och känna att jag var värd något, och att jag hade hela livet framför mig. I juni åkte jag till turkiet och hade en helt underbar månad där borta. Men när jag kom hem igen, så lyckades jag inte komma tillbaka på fötterna igen.
I turkiet inträffade något fruktansvärt. Jag blev drogad och inlagd på sjukhus där ingen kunde engelska. På sjukhuset trodde jag att jag var med i en tortyr film, och alla nålar de satt och allt vad de gjorde kändes som om de tortyrade mig. Jag förstod aldrig riktigt att jag var på ett sjukhus utan jag var livädd. grät, skrek. Bad dem döda mig snabbt. I mitten av natten sprang jag ut i korridoren helt naken och trodde att jag skulle lyckas fly. Nästa gång jag vaknade låg jag fastspänd i både armar och ben. Jag tror det där tog på mig hårdare än vad jag velat insé.
Förutom det var hela turkiet resan som en dröm. Vi hade så himla roligt och underbart och jag skulle ge min högra arm för att få åka tillbaka snart igen, leva så föralltid. Jag har liksom inte landat hemma än, utan nu ser jag allt här som ett slags skämt. Liksom vardagen som jag hade byggt upp känns så onödig. Det är svårt att förklara, men jag orkar helt enkelt inte ta tag i mig själv igen. Allt är suddigt. blurigt. Jag orkar inte umgås med någon, jag orkar knappt sitta rakt i soffan. Att dricka ett glas vatten är jobbigt, att kolla på mobilen är jobbigt. Det är jobbigt att skriva. Att försöka tänka. De är jobbigt om någon pratar med mig. Det är ansträngande att försöka lé. Jag tänkte att om jag bara åker tillbaka till turkiet igen, då kommer allt bli bra, men jag vet någonstans att det bara är en flykt. och hur skulle jag orka det? Jag behöver komma igång igen. Tillbaka där jag var innan resan. Jag behöver få luft, kunna andas. För just nu lever jag i ett brinnande hus under vattnet.
FUNDERINGAR
Vad är meningen med livet?
Svar: Alla har sin egen mening. Livet är individuellt för varenda människa, och det är det som sker i våra liv just nu. Många tänker mycket kring vad själva "meningen" är, när svaret ligger rakt framför ögonen på en. Det du gör varenda dag, det bestämmer du att skall vara meningen med ditt liv. Alltså, väljer du att gå till jobbet varje dag 8-5, för att sedan träffa en vän och snacka skit på stan över en fika, för att sedan supa bort dina bekymmer på helgen och så vidare så är det meningen med ditt liv. Vi borde sluta fråga oss själva vad meningen är med livet, och tänka på vad vi vill att meningen med våra liv ska vara, och sedan vägleda oss till att skapa den meningen.
Varför är alla finare än mig?
Jo, grejen är den att vi ser oss själva på ett annat sätt än vad någon annan någonsin kan se oss. Varför? Eftersom att vi lever i våra egna kroppar, vi är inuti och ser inte utanpå. Vi kopplar allt med oss själva på ett annat sätt än vad andra kan göra när de ser på oss. Därför är det lätt att tänka att andra är finare, bättre och så vidare. Och vem vet, alla kanske är finare än mig? Men min uppgift i livet är inte att vara fin. Min uppgift i livet är inte att se bättre ut än alla andra eller vara bättre än alla andra, vem vill leva för att vara det? När vi kan vara oss själva. Varför låta vårat utseende styra våra liv? So what om alla är finare än mig egentligen. Försök tänka på viktigare saker än hur man ser ut. Vi duger som vi är & behöver inte se ut som ett instagram filter för att ha ett fint liv.
Varför låter vi våra utseénden påverka våra liv?
Bara för att vi inte har fint hår, fin mage, fin maskara, fina ögon, fin kropp fin this or fin that, varför låter vi våra åsikter kring det påverka oss? Eller någon annans åsikt? Så what om någon annan inte tycker att jag är fin, eller om jag inte tycker att jag har fin kropp, jag har lika stor rätt ändå att leva mitt liv, oavsett om jag är fin eller inte. Så varför låter vi oss styras av de? Varför struntar vi att gå ut för att vi tycker att vi inte duger, eller skiter i att träffa folk eller vad de än har att göra med, hur kan vi vara så dumma att vi begränsar våra liv pågrund utav hur vi ser ut? DE SPELAR INGEN ROLL!
Borde jag skrivit/sagt det där?
SLUTA tänka så mycket kring vad du skriver, vad du säger, vad du gör. Bara lev. de här är ditt liv, och du har ett liv. Vad vill du göra med det? Ska du verkligen spendera din tid på om det var smart att du skrev till den där killen, för att han inte svarade, eller om du verkligen ska fråga om ni ska ses eller inte? fråga, säg, uttryck dig, lev, var, existera. Skitsamma om de inte är likgitligt, var öppen med vem du är och sen får folk ta de eller ha det. De gör ignenting om du "skämmer ut dig" skäm ut dig så mycket att du inte längre bryr dig om de, för vad är de att bry sig om?
Vad ska jag göra med mitt liv?
Du skall göra precis det du vill göra. Överanylisera inte så himla mycket, utan försök existera i stunden. Tänk inte på "vad du vill innan du är 30" utan tänk istället vad du vill göra i år. Vill du resa någonstans, så sätt upp mål för hur du skall kunna göra det, vill du släppa en singel, så hur skall du gå tillväga? fråga om hjälp, ta hjälp, följ ditt hjärta, gör vad DU vill, men skjut inte fram det, för livet väntar inte på dig. De du ska göra med ditt liv, det skall du göra nu.
Du skall göra precis det du vill göra. Överanylisera inte så himla mycket, utan försök existera i stunden. Tänk inte på "vad du vill innan du är 30" utan tänk istället vad du vill göra i år. Vill du resa någonstans, så sätt upp mål för hur du skall kunna göra det, vill du släppa en singel, så hur skall du gå tillväga? fråga om hjälp, ta hjälp, följ ditt hjärta, gör vad DU vill, men skjut inte fram det, för livet väntar inte på dig. De du ska göra med ditt liv, det skall du göra nu.
BARA SÅ
Hörrni, jag har haft varit så fruktansvärt nedstämd det senaste. Har jag inte legat och mått illa, så har jag inte kunnat sova pågrund utav tandvärk, eller så har jag varit helt slut i både kropp och psyke efter att vandrat några meter i stan. Det är helt sjukt vad nedstämd min kropp är. Hur den inte orkar med någonting. Den har typ sagt upp sig ifrån sitt jobb eller något, på riktigt.
Så vad har jag gjort de senaste? I Måndags var jag och ericos på lotta på liseberg. Sedan blev jag sjuk,men träffade ändå badhi på psykatrin. Där fick jag en lektion i panikångest, väldigt lärorikt. I fredags var jag och mellan ute, det blev excet och dubliners. I lördags promenerade vi in till stan & mös vid hamnen. I söndags var jag bortbjuden till min morbror på thaimat. Idag har jag legat på soffan. Inte mer, inte mindre. Jag är ändå stolt att jag åstadkommit någonting trotts att jag mår som jag gör.
Så vad har jag gjort de senaste? I Måndags var jag och ericos på lotta på liseberg. Sedan blev jag sjuk,men träffade ändå badhi på psykatrin. Där fick jag en lektion i panikångest, väldigt lärorikt. I fredags var jag och mellan ute, det blev excet och dubliners. I lördags promenerade vi in till stan & mös vid hamnen. I söndags var jag bortbjuden till min morbror på thaimat. Idag har jag legat på soffan. Inte mer, inte mindre. Jag är ändå stolt att jag åstadkommit någonting trotts att jag mår som jag gör.