Inatt slog en blixt ner ifrån himlen och rakt ner i min kropp.  De kändes som om elektrisitet fyllde varenda liten kroppsdel utav mig och det pirrade ända nerifrån tårna och upåt huvudet. Sedan kändes det som att det stod flera människor runt omkring mig och slog igång mitt hjärta igen. Jag kände ett hårt slag emot mitt bröst, och kände mig plötsligt klarvaken. 

Det är en månad sedan jag kom hem ifrån turkiet nu. En månad sedan jag dök in i en annan slags verklighet som jag aldrig trodde att jag skulle ta mig ut. En månad har passerat, där jag varken har vetat om jag lever, eller ligger i koma på ett sjukus. En månad där jag har gått in i sjukus totalt fyra gånger, vilket är en av mina största rädslor, utan att ens låta det röra mig.  Första veckan utav den här månaden var ett nytt kapitell i mitt liv. Jag har i flera månaders tid varit beroende utav mitt team som arbetar runt mig, men när allting var som värst så kändes det som att de bara drogs ifrån mig. Min samverkanskontakt på dino tog semester, min pt tog semester, min samordnare skall sluta på sitt jobb och tog semester, min läkare hade sin sista dag på vårdcentralen,min handläggare har tagit semester. det kändes som att allting bara försvann i en dimma runt omkring mig när jag behövde det som mest. 

Jag skall inte ljuga för er. Den här månaden har varit en utav de konstigaste månaderna i mitt liv. Jag försöker tänka på hur mycket öppnare jag har blivit, hur klok och vilka lärdomar jag har tagit till mig av. Jag försöker se min inre styrka, att det faktiskt är helt otroligt att jag klarar av det här. Men jag dansar inte i glitter. Absolut är det glamouröst att inte bry sig om vad andra tycker och tänker, utan faktiskt göra det jag vill, utan att bry mig om slutresultatet. Att våga fråga vanliga frågor så som "kan jag få" eller "jag undrar om" har alltid varit svårt för mig, men den senaste månaden har jag insett att jag aldrig kan få, eller aldrig kommer få svaret på det jag undrar om, om jag inte frågar. Ett nej är det värsta som kan hända, men jorden kommer inte gå under för det heller. När man är med om en nära-döden-upplevelse så tror jag att man helt enkelt vaknar upp med en annan syn på livet, för man vet att livet inte är sådär seriöst som man kanske kan tro, vi kommer alla dö ändå. 

Jag tror att tänkaren inom mig är dene som har gjort att jag tagit mig igenom det här. Att jag lagt allt i att fashineras utav hur livet fungerar, istället för att dra mig tillbaka pågrund utav allting som har hänt. Men inatt insåg jag att mitt liv fortsätter leva vidare, utan mig. Jag förstod att jag är så insatt i att bara försöka ta mig igenom vardagen att jag glömmer av att leva den. Jag har inte ens tänkt på att sommaren snart är över, och att jag då återigen kommer att ha mina team omkring mig, att jag då återigen kommer ha krav på mig att komma på mina möten och så vidare. Mitt liv är inte slut, det är inte över. Jag har fortfarande så många år kvar, men ändå så har jag legat på dödsbädden de senaste, och bara tänkt på livets frågor vilket är jättefint. Men själva livet då? 

Jag har glömt att ta hand om mig själv den här månaden. Jag har inte bara slarvat med maten, utan hetsätit som en gris för att dämpa ångesten vissa dagar. En påse naturgodis dit, en påse chips dit, en fanta här, en chockladboll där, två bullar dit, mackor dit. Jag mår verkligen illa på mig själv. Jag måste faktiskt säga att träningen ändå har fungerat enda fram tills en vecka tillbaka, men den senaste veckan har jag inte ens gjort den. Jag har bara matat mig själv med skräp, och tänkt att det inte spelar någon roll. Att jag kanske inte är värd bättre än så, och att livet kommer vara livet ändå och så vidare, ni förstår. 

Men det är inte rätt. Självklart kan du välja att äta onyttigt om du vill göra det, men jag kan inte det. För jag mår inte bra av det. Min kropp ändras direkt, både i sättet att mina kläder redan slutat passa, men också i att jag knappt orkar gå en meter utan att känna mig död. Annars brukar jag liksom träna 1-4 timmar om dagen. mitt psykiska mående försämras, och jag riktigt känner hur jag matar demonerna med äckelheter bara för att jag någonstans inom mig inte är värd mer än så. De dämpar ångesten ett tag för att sedan höja den igen. Och De mina vänner är ohälsosamt. Så varför hag jag inte haft någon inspiration till att blogga för er i någon större utsträckning? För att jag har varit ett vrak. Men inte längre.

Den där blixten ifrån himlen som jag pratade om förut. Den kom idag. Och nu ser jag vad jag har gjort emot mig själv. Jag förstår att jag är här nu. Verkligheten känns fortfarande immig, men jag förstår att livet inte väntar på mig, för att jag går omkring någonannanstans. Jag måste börja träna som om jag älskar mig själv, äta som om jag älskar mig själv, tänka som om jag älskar mig själv, vara som jag älskar mig själv, och allra viktigast utav allt; älska mig själv. För att jag är värd det. Och det är du också.

Jag. En blodtörstig tjuvjägare ute på skogsmarken. Bakom mig ligger flera döda, sådanna som jag redan jagat och fått, sådanna som inte längre rör vid mig. Men framför mig, där finns ett nytt byte. Jag smyger långtsamt inpå den jag vill förföra, så förskiktigt att han inte äns märker det. Han är förmodligen en sådan som tror på kärlek vid första ögonkastet. Det spelar ingen roll om han är en varulv och jag är en vampyr, för det är något med mig som lockar. Och jag känner det, jag tycker det är kul. 

När jag lekt färdigt med bytet så ser jag andra, lite större och självlysande ögon sticka fram på skogsmarken. Jag slänger bytet jag precis tröttnat på bland de andra, och börjar jaga efter mer. Vad var det roliga med dem som redan fanns bland mig, när det fanns mer att hämta? Plötsligt slår det mig, det här är någon jag jagat förr. Men? hur? Jag insér att han inte länrge finns bland de andra runt omkring mig. En jävel har smitit, trotts att han för ett tag sen hade varit min. Ville han inte vara med mig längre? Varför inte? Jag måste kämpa hårdare för att få honom. Han är ju unik. Jag börjar skjuta lite hintar mot hans håll, och har jag tur så kommer han tillbaka. 

Oftast så gör dem de. Och sedan insér de att de är värda bätre, och så springer dem iväg igen. Jag lovar mig själv att nästa gång skall bli annorlunda, om jag bara får en chans till, men när chansen väl kommer bryter jag löftet mot mig själv, hårdare än emot dig. När man kollar på mig kan man lätt luras av mina ljusa ögon, mitt ljusa hår. Av min karaktär, som vet precis hur den ska vara, för att lyckas. 

Men lyckas med vad? Vad är det jag försöker att säga, vad är det jag försöker nå fram med utav det här? Är det mitt stora bekräftelsebehov som jagar mig enda in i själen, Är det de som har gjort mig såhär? Är det min osäkerhet som hela tiden får mig sträva efter det jag inte kan få, och i samma sekund som jag ändå på något omöjligt vis lyckas få det, helt plötsligt inte vill ha det längre? För jag drar mig undan varje gång jag lyckas, jag fortsätter inte längre än så. Utan då börjar det om igen, och sedan om igen och igen. Är det därför som jag alltid tänkt att "det spelar ingen roll vad som väntar på toppen, utan det viktiga är vägen dit". Är det för att jag har nått min topp så många gånger, sedan nöjt mig och börjat om igen? 

Jag är som en riktig jägare, som jagar för ro i själen. Som känner att jag lyckats när jag fått det jag kämpat för, men som då också insér att det bara var ett byte av alla miljoner andra jag också har något behov av att na åt. Sådant ser man inte när man är inne i det, då har man bara ögonen för en. För dig. 

Fan. Jag måste skärpa till mig. Vad är det jag vill?

 Igår checkade jag och marika in på hotell i borås, för att sedan festa till det på både borås torg och klubben, med livemusik i stuk utav albin, matte och niello. Väldigt roligt! Jag har ju druckit mindre i mitt liv, men man måste ju skapa nya rekord, haha. Marika fyllde förövrigt år, så det var riktigt kul att få fira hennes födelsedag, det tackar jag och bockar för!

Sedan händelsen i turkiet så har något förändrats inom mig. Tidigare så sögs alla andras känslor,tankar och vibrationer in i mig. Jag kunde inte stänga av, de fanns inget stopp. Jag trodde någonstans att alla mer eller mindre hade likadant, och blev därför alltid så besviken när andra inte kunde se in i min situation, så som jag alltid har kunnat se in i deras. Om en vän te.x blev dumpad, så kändes det i mig som att jag också blev det. Jag tog allt personligt, just för att jag kände av energierna så starkt. Till exempel har jag aldrig förståt det roliga med filmer som "big mama" utan tycker snarare att det är elakt, jag har blivit på dåligt humör och känner mig träffad, även fast det inte har något med mig och göra. 

Min syster har sagt att man fick passa sig för allt vad man sa när jag var yngre, för att jag tog allt personligt. Man blev tvungen att läsa igenom sina sms flera gånger innan man skickaed iväg det, för jag kunde hitta något "negativt om mig själv" i allt. Det måste varit väldigt jobbigt att leva med mig så, men det var nog ännu jobbigare att vara mig och faktiskt gå omkring och känna så hela tiden. När jag inte velat se filmer som "big mama" och sagt att de inte är roligt, får jag höra "vad hände med din humor?" eftersom att jag iprincip skrattar åt allt, och eftersom att jag alltid har gjort det. Men inte åt sådant som blir personligt för mig, jag ser inte det roliga i att människor förnedras pågrund utav deras vikt tex. 

Men efter händelsen i turkiet så hände något. Jag slutade bry mig. Jag sprang helt naken och galen i en sjukhuskorridor och jag hade iprincip redan mött döden. Vad andra människor tänkte/sa nådde inte fram till mig på samma sätt längre. Jag kan fortfarande känna av allt, men de rör mig inte mer än i form utav en rysning. Jag säger ifrån, jag går emot, jag låter inte trampas på. Eftersom att det blev en så dragisk förändring över an natt, så visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera de, och jag kanske inte gjorde det på bästa sätt. 

Faktiskt, så blev jag väldigt egoistisk till en början. Efter sjukhusvistelsen kom jag tillbaka till hotellet och rent ut sagt sa att "jag skiter i vilket", vi gör vad vi vill, ingenting spelar någon roll ändå. Vi ska ändå dö"i princip. Så jag drev, flirtade, dissade, spelade, lekte, skrattade och roade mig själv till tusen utan att tänka på någon annans bästa. Det var första gången i mitt liv som jag faktiskt låtit mig själv gå först, och det var otroligt roligt, men som sagt egoistiskt. Jag ser såhär i efterhand att jag kanske gjorde större intryck på vissa människor än vad jag lät mig själv insé då, och jag känner mig lite douche, men även det håller jag på att komma över nu. 

För just nu så vet jag, att jag är huvudpersonen i mitt liv. Jag får vara egoistisk, och jag skall vara det. Men jag behöver inte såra andra människor för det, jag behöver inte driva med någon så mycket att deras hjärta går sönder, men jag behöver inte heller bry mig för mycket om att göra rätt för det jag gjort. Allt är i det förflutna, och jag förlåter mig själv för det. Förr ältade jag mina problem i år, men idag förlåter jag dem. Jag är ett med mig själv, och jag är i nuet. Tänk, vad stark jag har blivit efter denna föränding egentligen. Igår så sa en tillexempel att "du brukar sminka dig snyggare än sådär" och i vanliga fall hade jag gått och tvättat bort sminket, men nu? Istället så svarade jag "tack och du brukar vara snällare än vad du är med". Jag lät de inte träffa mig, och jag är så lycklig över att jag har blivit såhär. Återfödd. 

Förr kunde jag få världens dåligaste samvete utav att ta emot hjälp, få något, rädd för att fråga saker, rädd för att be om något eller vad som helst, men nu gör jag det med gott samvete. Frågar man inte så är svaret alltid nej och så är det bara. Ber jag inte om hjälp, så får jag den inte, och gör jag inte något som jag är rädd för att göra, då kommer jag alltid fortsätta vara rädd för det. Ända sättet att komma förbi det är att gå rakt igenom det.

Det fanns garanterat en mening med att detta skulle ské i turkiet, och någonstans har jag alltid haft på känn att det var en näradödenuppelvelse som skulle väcka mig till liv igen. Jag är förövrigt mer medial än någonsin nu, värt att tilläga haha.

 

 

Jag är trött på att människor som är tjocka diskreminseras i affären.
Jag vet inte hur många gånger jag har kommit in på olika bloggar och grupper där tjejer skriver att de te.x tänker prova kläder i omklädningsrum, men blir stoppade av personalen för att "plagget inte skulle passa någon så stor, och att hon nog borde gå ner i vikt". 

Jag är trött på att tjocka människor ständigt får knep om hur de kan dölja sin kropp
Överallt står det, säger folk, påpekar folk och tänker folk att "med dina stora armar så borde du ha något långärmat med dig, eller med din stora mage så kan du inte gå i magtröja. Eftersom att du har stora ben,så skall du inte ha tajta byxor, eftersom att du har väldigt mycket fett så sätt på dig ett tält istället" ungefär. 

 

 

- underviktig är okej, då är man ju ändå snygg som alla modeller, som alla i alla tv serier och filmer, men överviktig? Nej överviktiga människor ranskas som mindre värda. Äckliga. Fula. Dåliga. Hemska. Lata. Varför är det såhär? Hur kan människor defineras som mindre värd pågrund av vilken vikt som står på vågen? Varför skall stora tjejer inte kunna handla fina kläder i affären, utan få gå till tälten för att hitta något i sin storlek, varför får inte stora tjejer samma tillträde till saker som små i sverige? Varför måste man dömmas och shamas varje dag, när man är helt jävla fantastisk?

JAG ÄR ÄCKLIGT TRÖTT PÅ DET HÄR OCH JAG SKALL HÄDANEFTER GÅ EMOT DENNA ÄCKLIGA SPYDLIGA HETS SOM KRETSAR KRING SVERIGES BEFOLKNING. Jag tror at desto mer vi visar upp oss och är stolta över de vi är, desto mer kommer de att normaliseras, och sedan kommer shamingen inte finnas längre.. Hur skall den fortsätta finnas, om vi slutar skämmas? 

På med magtröjorna, korta shortsen, köp en fet pizza och ät på bikinin i stranden om du skulle vilja det, Om du står i affären och funderar på att köpa glass, och någon föreslår att du skall köpa kvarg istället, så köp 2 glassar. Om du möter på någon idiot i omklädningsrummet så säg istället att "ja men vilken tur för dig att det finns tillräckligt stora kläder för dig, då har du ju något att gömma dig i." Och slå tillbaka på det som slår dig. Låt dem inte vinna genom att shama dig eller någon annan, för oavsett om bråk inte löser något, så kanske att människan får se på saken med perspektiv rättar till någon skruv som ramlat snett i dennes huvud. Vi får se ut precis som vi vill, äta preics som vi vill och vara precis som vi vill, utan att någon annan har någon som helst rätt att kommentera detta.

 

Bästa ericos. Så jag kommer sakna dig när du flyttar till dublin. De känns så overkligt, att vi för fem år sedan delade samma dröm, samma framtidsplaner och hur allt bara har förändrats med tiden, utan att man riktigt har förstått det. Men jag är så himla glad ifrån botten av mitt hjärta för din skull. Att du kommer få uppleva den där känslan av att känna sig som hemma hela tiden, för att det är precis vad du är. Att du skall få gå omkring på irländska gator och höra irlänska dialekter och irlänska gatumusikanter spela till tonerna utav ditt liv. Du är så himla värld det här. ♥

 

1. Jag hittar alltid på kläder i mitt huvud, som jag sedan försöker hitta så lika som möjligt i affärer. Har gjort så sedan jag var liten, och alltid sagt att jag te.x "letar efter en tröja som ser ut si och så" fastän jag aldrig sett en sån tröja på riktigt, haha. 

ni vet, när man är mitt inne i en förändrign inombords och man bara känner för att bryta lös den även på utsidan, för att man helt enkelt inte kan hålla allting inom sig längre? inte? Där någonstans är jag iallafall. Har sagt länge att jag vill färga mitt hår, men jag tror att jag blev tvungen att pushas till en kant för att verkligen göra det. Jag är mitt inne i min egen värld, och jag bryr mig inte riktigt alls- fö att allt jag upplever känns bara som en slags dröm. Jag lär vara blond igen till hösten/vintern men det tar vi då. ♥

 

- Idag har jag haft uteträning tillsammans med min personliga tränare Marielle, och hennes kollega jennie, som jag även har tränat ihop med tidigare. vi sprang upp för backen med rep, körde dubbelsquats, planka, armhävningar, sittups, höftlyft och lite annat smått och gott. Så himla skönt att träna utomhus verkligen! Frihet!

 

 

 

 

"De finaste med Lotta på liseberg är att alla får vara med. Små pluttar, barn, ungdomar, vuxna och gamla. Allsången är någonting för alla" (tog konceptet ifrån ericos min).  

Gårdagen var dagen då vi äntligen invigde lotta på liseberg för i år. För sommargöteborg, så är det hela höjdpunkten. Glada människor som sjunger falskt,händer som klappar i otakt och nervösa artister på scenen som får leva sin dröm i rampljuset. Så otroligt mysigt och härligt. Och inte nog med det, ha en av världens bästa vän i sidan utav en. En som man kan skratta med om saker som ingen annan alls förstår. ♥