Jag och min PT var hos läkaren idag och tog alla prover. Sedan satt jag mig inne hos min samordnare och grät, pratade och grät lite till. Det är svårt att förklara vad som sker inom mig, då allting känns som i en dröm. Jag vet liksom inte om jag är vaken eller sover, om något sker på riktigt, eller om jag bara inbillar mig alltihopa. 

Det var nog därför det var så lätt för mig att ta proverna idag.. Vi har försökt i flera år, men jag har aldrig aldrig aldrig någonsin klarat av det. Och tidigare har jag varit på vårdcentralen två gånger, med världens ångestattacker och sömnlösa nätter innan, men idag kom jag dit och hade sovit. Gick rakt in, satt mig, la fram armen och lät proverna tas. Jag förstod inte ens själv var som skedde, för att mitt huvud hänger inte med, men nu är det gjort. 

När jag pratade med samordnaren så försökte jag hålla mig sansad, men jag kunde inte riktigt finna mig själv där inne. Vi pratade, men jag minns inte vad vi pratade om. Jag minns bara tryggheten i hennes röst, hur jag blundade och lät mig vägledas i hennes ord. Att jag var värd det bästa. Att jag kommer resa mig igen. Att jag är stark. Att jag klarar allt. Att jag är unik. Att detta liv är för mig. Jag är så otroligt tacksam att jag har både min samordnare och min pt i mitt liv. De är dem som får vardagen att gå runt nu. Älskade underbara människor.

 

 Nu när jag har befunnit mig i ett annat land, en annan kultur, och ett annat sätt att leva på i tre veckors streck, så har jag börjat tänka närmare på det här med att vara svensk. Vissa säger att "svensk är att var-.,Ä*a som vem som helst, och att allihopa är samma" Men vi formas ju faktiskt utifrån vårat land. Vi som växer upp i sverige är ju inte på samma sätt som de som växer upp i en annan del utav världen. 

Till en början måste jag säga att visst, jag ser svensk ut. Men de där borta säger ganska så snabbt att jag inte alls beteér mig som en svensk tjej, och i detta fall är det väldigt positivt. De säger att svenska tjejer brukar vara väldigt tillbaka dragna, medan jag själv är väldigt framåt. Att svenskar brukar vara väldigt tysta, medan jag skrattar högt och i all oändlighet. Jag bjuder på mig själv, och det är ish ganska ovanligt att se ifrån en svensk person, egentligen kille som tjej. 

Sedan finns det väldigt mycket fördommar kring svenska tjejer också. Tro mig, jag har pratat med så många i turkiet som har berättat allt kring sin syn på svenska tjejer, samt andra också men svenskar är "värst". De gör tillochmed rollspell på resturangerna ibland och skämtar om hur turisterna är och vad de kommer dit för. Dock kan ju jag som svensk se det ur ett annat perspektiv än vad bara de gör & det gör mig verkligen på skratthumör. MEN jag vill inte att någon ska ta åt sig och må dåligt av det här. Har du en kille i turkiet som du är lycklig med, så önskar jag er all lycka till. Detta är bara min historia, och vad jag har fått höra både bland dessa människor själva, och runtomkring. De finns alltid två sidor av ett mynt!

Svenska tjejer kommer dit på sommaren och blir kär i en turk. De har sin fina tid tillsammans, och sedan åker hon hem. Väl hemma skriver hon om hur mycket hon saknar sin kärlek, och så fort hon får chansen åker hon dit igen och umgås med honom. Detta är äkta kärlek, hon ska ta honom till sverige, och de ska gifta sig och skapa familj. Sedan träffar hon även andra turkar, och hon vet inte riktigt vem hon ska välja. Ändå väljer hon oftast den som catchade henne först, för det är ju unikt. Däremot, så vet hon att han även träffar andra tjejer. Någonstans innerst inne i sitt hjärta vet hon det, fastän hon förtränger det för fulla livet. Hon blir så blind att hon låter bli att se signalerna. Pojkvännen kan till och med kyssa andra framför ögonen på henne och säga att han "jobbar" och att hon är den enda för honom. Och de tror hon på. Snart börjar hon köpa mobiltelefon, betala ute, betala hans hyra osv. För dessa killar har inte så bra med pengar, så de tycker det är jättebra med en rik tjej ifrån sverige som kan hjälpa till. Och så kär är han. I vissa fall lägger till och med han ut bilder på sin flickvän och säger hur mycket han älskar henne. Här har vi ett problem. Killen du är så råförälskad i kan lika väl vara gift. Förmodligen har han minst en tjej ifrån norge, en från finland, en från danmark och en från sverige. Och självklart en ifrån turkiet eller kurdistan. Du är bara en av alla som han är så himla förälskad i, och den han väljer att gifta sig med kommer att vara den som ger han bäst möjligheter till ett liv han vill leva, inte den han tycker bäst om. 

Detta kanske låter pissigt, men TRO mig när jag säger att det är sant. De finns självlart undantag. Jag träffade te.x en kille som inte ens vill till sverige, utan vill ha sitt där, men ändå "föll" för mig, men grejen är att det var en utav fem hundra ungefär. Chansen är så minimal, och förmodligen skulle sverige komma på tal efter några år ändå.. Så fort du börjar höra de drömma om att komma till sverige, så fatta vinken. Eller så fort som de börjar fråga efter dina pengar, "kan du köpa det till mig?" nej. Du kanske är helt råförälskad och vill hjälpa till, men nej. Don't be stupid. 

Bara på dessa tre veckor så hörde jag så många historier. En vän (tatueringskillen haha) berättade te.x allt om hur hans vänner gifte sig med rika svenskar och norskar och flyttade till norden, och det är hans plan också. Egentligen borde jag bara smällt till han på käften där och då, men istället blev vi jättebra vänner och jag fick höra så himla mycket historier om alla killar i alanya, om hur alla beter sig, vilka som har fruar hemma/i andra länder osv, ja allt, jag fick liksom ett grepp om hela grejen.. Jag har aldrig innan fattat den stora hysterin om varför svenskar är med turkar, eller svenska män är med thailändskor osv.. Sedan träffade jag en kvinna som satt helt skärrad på en resturang och berättade att den man hon var så kär i hade våldtagit henne och tagit alla hennes pengar, misshandlat henne och försvunnit. Denna man har jag själv pratat med flera gånger, han har försökt bjuda ut mig men jag har aldrig visat något intresse- men ändå, att det ens fanns runt omkring mig? Jag såg inte honom heller mer sen den dagen han hade skadat henne.


SÅ, när jag vet allt det här- hur kan jag då vilja åka till turkiet? De kan man undra. Men jag tror att i samma sväng som jag förstod hela grejen, så platsade jag runt dessa människor ännu bättre. De var värre innan jag förstod, jag hade alltid lite vett och etikett i att det var något sånt här, men nu kollar jag med storögda ögon. Ingen kan liksom komma nära på mig, utan jag leker med varenda liten katt- på riktigt. Jag har samma humor som dessa otroligt charmerande människor, och därför blir det så himla kul. För att jag förstår. Och jag älskar att umgås med dem, hur störda de än må vara, så finns det inte så roliga människor i sverige. Vissa är så otroligt roliga, snälla, sociala och helt underbara- men man måste hålla det på sin nivå =)  (skicka det här inlägget till mig om ett tag när jag sitter förälskad i en turk som jag anser vara "annorlunda" hahahahahha )

Jag vet att det egentligen inte spelar någon roll. Att jag egentligen är precis som dem. Att det inte finns något som skiljer oss isär, förutom att jag visar alla mina färger på en och samma gång, och de skiftar ifrån färg till färg. Jag vet att jag gjorde en väldigt dålig spelplan. Att jag satt upp er som några spelfigurer i mitt lilla spel. Att jag skrev reglerna, som jag ändrade, så fort något inte gick som jag ville. Jag vet att jag gav falska förhoppningar, tomma ord. Jag vet att jag kunde följa med någon på vägen, enda fram tills en korsning, där vi möter en annan, och då - knuff, är du ute i spelet. Eller iallafall ute på lagret, jag vet att jag kunde dra fram vem jag ville när jag ville. Att de jag valt bort, ändå alltid fanns kvar. Sedan hånskrattade jag. Vad dumma ni är, varför litar ni på mig? frågan jag ställde mig själv medans jag skrattade och hoppade på en annan väg igen. När alla lampor var släkta, även då kunde jag dra mig till mörkret, där de som inte riktigt insåg vem jag var satt och väntade. Där kunde jag finna ro, i att de inte visste. De hade inte sett mig, på de sätt som de andra hade gjort. Där kunde jag alltid göra om och göra rätt, för de jag gjort innan. Men om jag gjorde det? aldrig. Jag gjorde det bara värre. Jag gav bara allt mer människor mer utav mig själv, som jag aldrig lät dem behålla. Varför gör jag så? 

Jag hade bankat in i min hjärna att de bara skulle såra mig. Så istället gjorde jag det tio gånger värre, och sårade alla. Inte bara en, två, tre, fyra, fem, sex eller sju spelfigurer. Fler. Rakt framför ögonen på dem, står jag där som en clown och skrattar. Och gråter. Och srattar igen. Och springer iväg. Sen följer de efter, sen börjar det om igen. Spelar ut dem, en efter en- ändå väntar det på att man skall välja dem igen. Alla förutom en, alla förutom den som tillslut förstod. efter min hundrade chans slängdes precis allt som fanns.  Den som var den som jag skulle välja framför alla de andra spelfigurerna egentligen. Vi kunde spela igen, men han visste lika väl som alla andra att han bara skulle bli överkörd som dem. Men jag har ju lärt mig: Antingen så playar du dem, eller så playar dem en. 

Dumma flicka. Dumma Dumma flicka.
Karma's a bitch.

Hej på er! Har ni hittat tillbaka hit? Som ni såg, så tog jag en bloggpaus för en månad sedan ungefär. Detta var för att jag skulle resa iväg till turkiet, och då jag inte visste hur internetet skulle fungera där. Jag hade självklart kunnat uppdatera ibland, men jag hade dessvärre inte någon som helst motivation till att göra det. Varför?

För det första, så började vi första natten med att bli drogade med bland annat fake-alkohol, men även en viss drog som skall gå ut ur kroppen inom en timma. Alltså förlorar man allt som sker under den timman, vilket jag gjorde. jag hamnade livlös på sjukhus & melinda med förlorad syn fick åka tillbaka till hotellet på att sova. Det var en hemsk natt, men jag tänker inte gå in på detaljer nu, utan vi tar det senare. Men där är alltså anledningen till varför mitt prio ett inte har varit att blogga.

Vet ni en annan sak då? Sas strejkade, och vi blev kvar i vackra Alanya i tre veckor. ♥ Jag känner att det var väldigt skönt för mig att få vara kvar där, även om jag hade kunnat komma hem på försäkringen,om jag hade kollat upp det. Att åka hem hade inte hjälpt mig alls. Att vara där, bland människor som jag både hatar och älskar tills jag går sönder inombords var precis allt som jag behövde efter de som skedde. Man säger att skratt ligger väldigt nära till gråt, och att det är därför tårar faller när man skrattar- och jag tror det gäller samma sak mellan att älska och hata. Tillexempel så an jag hata att alla är så besatta, men samtidigt så älskar jag ju sönder dem för att de är det. De är dubble trubble där alltså. 

 

Hur som helst, så antar jag att ni är lite sugna på resan? Grejen är att min mobil gick sönder, helt paj. Så alla bilder jag tog är ju rykta i himmelen, men jag hann skicka endel till andra medier, och till melinda innan, - och jag har även fått en del utav henne och några andra, tur det. Men jag skall berätta lite, det är bara synd att de bästa stunderna alltid är sådanna som man aldrig kan dela med sig av ;) hörs snart!