Jag har märkt att det som underlättar mest är att hålla mig sysselsatt och inte övertänka, och att när jag väl tänker, pratar till mig själv och säger ifrån, säger att jag duger som jag är och att även om jag vill kunna/klara av mer så gör jag det bästa utifrån mig och de är de som räknas. Jag som är världens allt eller inget människa har börjat skynda långsamt, vi behöver acceptera att allt inte kan ske i stundens hetta, att de ibland tar tid (egentligen inte på grund utav att bra saker tar tid utan för att man måste vara i ett bra state of mind för att nå det och ibland krävs det nya erfarenheter, en ny styrka, ny visdom el liknande för att hamna i den frekvensen). 

 Man får liksom tänka om, lära sig igen. Att vara allt eller inget person är egentligen att välja: vill jag eller vill jag inte? Har man bestämt sig, så är de så, då finns de ingen tid i världen som kan stoppa en ifrån de. Se det som en fördel, ta vara på den styrkan att vara sån. Du prioriterar ju bort allt som inte känns värt att satsa på, vilket är en underbar gåva egentligen.