Hej på dig. Hej på dig som mår psykiskt dåligt. Hej på dig som känner att du hellre dör än att genomgå en annan panikångestattack, för att det känns som att du dör varenda gång du upplever en, men att du istället för att bara få försvinna, blir lämnad kvar här på jorden maktlös, och bara väntar på nästa gång du skall uppleva känslan av att dö. Åtminstone som man tror att det kommer att kännas. Hej på dig som lider av andra symtom, så som mani, deppression, bdd, ptsd, bipolaritet, adhd eller annat. Hej på dig som inte vet vad du har då du inte har sökt den hjälpen, eller fått den hjälpen du förtjänar. Hej på dig som tycker att livet känns meningslöst. På dig som ändrar ditt humör från dag till dag och inte förstår varför. till dig som känner dig maktlös i ditt mående. Som inte förstår dig själv. Du, du är inte ensam. 

Du är inte ensam om att inte klara av att gå och handla pågrund utav att du känner dig för ful, instängd, att du inte kan kontrollera situationen och vilka du möter, att du börjar må illa och få ångest. Du är inte ensam om att inte vilja gå upp ur sängen för att det inte känns som att det gör någon nytta ändå. Du är inte ensam om att självmedicinera dig själv med alkohol. Du är inte ensam i att lägga din lycka i matriella ting, för att du inte orkar jobba med dig själv. Du är inte ensam om att tro att du inbillar digg, att det kommer gå över, fastän du innerst inne veet att det inte gör det. Du är inte ensam i att känna att känna dig missförstådd. Du är inte ensam i att tro att om du nu skulle ha en diagnos så skulle du vara den diagnosen, men det är du inte. 

Du är inte din ångest, din depression eller din psykiska ohälsa. Du är inte din sjukdom, precis som någon människa med diabetes inte är sin diabetes. Du är du, med precis alla dina känslor och tankar. Och du är tillräckligt bra. Du förtjänar all hjälp du kan få för att må bättre. Du skall aldrig behöva ha det som du har det, och det finns hjälp för dig att få. Jag vet att det är jobbigt att be om hjälp, det är jobbigt att prata om det jobbiga, men det finns inom dig ändå. Du kväver det, och det äter upp dig inifrån istället. Att prata om det kommer inte "dra fram sådant du inte vill känna" för att skada dig. De kommer att dra fram det för att du skall kunna bearbeta det, och bli av med det. 

Jag vill verkligen att du skall ta dig själv seriöst. Att du ska insé att psykisk ohälsa är lika farlig som fysisk ohälsa. Det är farligare att vilja dö än att vara döende. För vill du dö, då lever du inte alls. Snälla, ta mina ord seriöst. Ta mig seriöst, och framförallt - ta dig själv seriöst. Kärlek! 

 

God dag kära läsare. Hoppas allt är bra med er! Jag kan för en gång skull på väldigt länge känna att jag mår bra. Tidigare idag var jag och nicky ute på en promenad tillsammans med min personliga tränare marielle, och det var så fint att träffa henne igen. Hon sa att hon kände sig lugn efter våran promenad, och att jag verkligen såg ut att må mycket bättre än senast. Hon berättade även att min läkare Sara faktiskt är på vårdcentralen en gång i veckan, så att hon skulle försöka boka in ett möte med henne. Är så himla lättad, det är verkligen en doktor som jag känner mig trygg med. Bästa. Att jag fått en lägenhet börjar sjunka in mer och mer nu förresten.. Känns som jag börjar komma tillbaka till verkligheten.♥

 

 

 

 

Faktum är att jag har gjort mig ovän med "the law of attraction ett antal gånger. Varje gång har det lett till att jag faktiskt sjunkt ännu längre ner, och börjat attrahera in ännu sämre saker i mitt liv. Då har jag sett det som ett bevis på att "the law of attraction inte finns" efteresom att jag mår dåligt och vill må bra, visualiserar att jag mår bra, men ändå bara mår ännu sämre. Påhittad lag av dem som har det lätt i livet, och får allting dem pekar på tänkte jag.  

Men jag har i över tre år nu studerat lagen nogrannare. Jag skulle säga att jag är lite halvt proffesionell inom ämnet, och att jag absolut kommer gå till väga med att arbeta med denna kraft, när jag i framtiden hjälper människor till att leva de bästa möjliga liv för dem. 

Men jag har en bit kvar. Jag skulle säga som så att jag egentligen är fullt medveten och har alla svaren imon mig, men att det som saknas är att jag måste leva som jag lär, vilket är den viktigaste punkten av dem alla. Eftersom att jag känner att mitt livssyfte är att hjälpa andra, så finns det bara ett sätt att göra det på: hjälpa mig själv. Ingenting inspirerar en annan människa (enligt mig) så mycket som en människa som är trygg i sig själv, älskar sitt liv, uppfyller sina drömmar, och vägleder andra in i samma riktning. Att jag sedan har varit så lågt ner, gör det hela ännu mer intressant, det ger det liksom världens syfte, att kan jag- så kan alla. Det är det hoppet människor behöver, det är det som jag skulle vilja ha ifrån en annan person, men eftersom att de inte finns, så måste jag helt enkelt vara den personen själv. 

 

Så hur får jag the law of attraction att fungera som jag vill? Jag mår bra. Det är på det enda sättet någonsin som jag har attraherat in bra saker i mitt liv med. Genom mitt eget välmående. Jag har struntat i det där med att önska, visualisera och släppa för att få det till mig, och kommit på att allt som jag önskar redan finns inom mig. Det jag verkligen vill visualiserar jag om på ett högre plan och jag behöver inte tänka på det, eftersom att jag då börjar känna "avsaknad" till det. Istället så låter jag det finnas där, och jag lägger mitt förtroende i att det kommer till mig när jag är på rätt energiplan för att få det. Och hur kommer jag till den frekvensen? Genom att arbeta med mig själv, det är den största hemligheten utav dem alla. Är du på ett lägre energisplan än det du önskar, så måste du arbeta på dig själv för att höja din frekvens. Det kan ta fem minuter, en vecka, en månad, ett år. Tid är bara en uppfattning och det ända som man egentligen behöver göra för att höja sig själv energimässigt är att ändra sina tankar, och agera i det nya tankebanorna. På så sätt så kommer dina känslor att ändras, och dina energier sända ut gladare och bättre signaler, vilket betyder att du kommer attrahera in saker som är på den energinivån, istället för de som var på den frevkensen du var på innan. 

 

För mig personligen, så är jag som allra starkast i law of attraction innan jag väl insér vilken power den har över mitt liv. För när jag väl förstår att det är den som har gett allting till mig, då blir det så lätt att jag börjar önska saker, och tänka på dem hela tiden, och känna avsaknad av dem istället för att känna att de redan finns på ett energimässigt plan, och bara väntar på att få manifisteras. På så sätt, så gör jag mig ovän med lagen, och börjar istället gå i negativa tankebanor att ingenting fungerar, och börjar även attrahera in skitsaker så som bostadslöshet, missförstånd med kommunen, bråk med mina nära och så vidare. Det är här jag och the law of attraction inte går hand i hand, det är här jag börjar tycka att de bara är till för de lyckligt lottade som får allting de pekar på, och jag glömmer helt enkelt bort allting som lagen i sig faktiskt gjort för mig. För vad har den gjort?

Den har räddat mitt liv. Varje gång jag har hamnat på den "djupaste botten" som jag kallar den, så har jag sjunkt så lågt att jag känt att alltingen så finns jag inte mer, eller så börjar jag vara snäll mot mig själv. Jag är min egen största fiende, men om jag blir vän med den, då kanske den blir vän med mig också. Det är alltid när jag bestämmer mig för att börja ta hand om min kropp, min hälsa, mitt mående. Jag brukar fatta dessa kloka beslut när jag skall sova, och så säger jag till mig själv att det inte spelar någon roll hur dåligt jag mår, eller hut ont jag har i morgon, utan när jag vaknar så skall jag ut på en promenad för min skull. Jag skall ta vartenda steg för mig, och veta att varenda litet steg kommer att ta mig längre fram än vad jag var när jag gick och la mig.

Och så kommer morgonen. Jag tänker inte, utan jag går bara ut och går. Jag andas in luften, tänker på hur stort universum är och vilken liten del jag är i det, men som ändå behövs för att göra universum komplett. Jag börjar tänka på de större frågorna, vad jag faktiskt kan tillföra denna jord, och jag känner en sådan värme i att veta att jag faktiskt kan hjälpa någon. Jag kanske inte kan rädda hela världen, men jag kan rädda någon. Och det enda sättet jag kan göra det på är att rädda mig själv. Jag känner hur stegen blir tyngre, och hur illamåendet börjar komma, men jag tänker att jag måste göra det här, om inte för mig själv, så för någon annan. Och jag fortsätter. Jag känner mig klokare och klokare desto längre fram jag kommer, och efter en halv timmas promenad så kan jag känna mig som en helt ny person. 

Här börjar det. De tydliga tecknen ifrån universum kommer till mig, som fallande ifrån himmelen. 

När jag var på detta plan i början utav maj förra året så tog det någon dag innan jag hade attraherat in en utlandsresa till rhodos som min syster överraskade mig med. Några veckor efter det attraherade jag in en resa till alanya. Jag kände att jag inte ville flytta ut i slutet utav sommaren, och samma dag fick jag ett mail ifrån min bostadsvärd som skrev att jag kulle få bo i min andrahandslägenhet i johanneberg tre månader längre än vad vi skrev kontrakt på. Efter det råkade jag och bella boka en resa till alanya utan pengar, och då ställde min syster upp och la ut, vilket ledde till att vi även kom iväg på det. Dock blev vi ju tvungen att spara pengar under dessa veckor, så vi skulle egentligen inte kunnat göra något, men då attraherade jag in en "sugardaddy" som betalade in mig ch mina vänner på klubben flera gånger, köpte mängder utav drinkar och bara lät oss leva helt enkelt. (han ville inte ha någonting för det, utan bara hänga med nya vänner, och för all del köpte han te.x 20 drinkar och lät alla ta från bordet, så var ingenting äckligt eller något haha!) Jag upplevde mängder utav kärlek under hla den här perioden, och tillslut åkte jag och bella till alanya och man kan säga att efter det vände allt. 

Tänker inte gå in på detaljer, men det blev missförstånd som fick mig att bli väldigt lidande. Jag kunde knappt andas så upprörd och ledsen och sviken jag kände mig. Livet tog sin vändning och attraktionslagen kunde köra upp sig själv. Lägenhetskontraktet löpte ut, jag blev bostadslös, träningen gick åt helvete. Jag kunde inte brytt mig mindre om universum och dess former, utan jag började istället attrahera in negativitet i mitt liv.. Synd.  

Men där ser ni iallafall, hur attraktionslagen bara tog mig med storm när jag tillät den.. I februari i år, började jag med samma sak igen. Jag gick den där långa promenaden och bestämde mig, sedan fick jag chansen att vaje dag träna med en personlig tränare, jag fick en läkare att komma till mig, istället för att jag skulle behöva besöka sjukhuset, jag blev med i ett dino-projekt som verkligen leder till framtidsdrömmar, jag jobbade mycket med mig själv, och började älska mig själv ända från insidan och ut, jag kände trygghet i mig själv, jag blev godkänd inför ett kommunalt kontrakt (Vilket man aldrig vet när man kan få då det är så många nya flyktingar) jag reste tre veckor med melinda till alanya och hade the time of my life. Men sedan kom jag hem till verkligheten igen, och jag insåg vad som faktiskt hade hänt i alanya. 

Tänker inte heller här gå in på detaljer, men jag blev som sagt drogad och hamnade på sjukhus vilket var min största mardröm. Jag bad personalen döda mig flera gånger, jag slet ut alla slangar och sprang ut naken i korridoren, jag hade så fruktansvärt ont, och så otroligt mycket dödsångest. Sedan jag kom hem har jag knappt klarat av att ta mig upp ifrån soffan och självklart har jag återigen tänkt "fuck attraktionslagen" och att den inte var något för mig. 

Men i förrgår låg jag på havets botten igen, som jag skrev. Och jag sa till mig själv att nej, nu ska du bli din egen vän. Nu ska du ta hand om dig själv, så att du själv börjar att ta hand om dig själv också. Och här vände det. Igår gick jag ut på en lång promenad, och när jag kom hem hade jag fått ett lägenhetserbjudande i fucking majorna. Jag känner mig så mycket starkare i energierna redan och jag vet att det bara kan gå uppåt nu. 

Och nu kanske ni tänker att "om du höll på med attraktionslagen, hur kunde du då bli drogad i alanya" och trauman kan hända även de mest positiva utav oss. Men jag skall vara helt ärlig och säga att jag sade dagen innan planet lyfte att "jag känner på mig att något kommer att hända. Jag känner i hela kroppen att det är något. De känns inte som att de har med flygplanet att göra, men det är något". Folk frågade om det verklgien var någon idé att åka då, men envis som jag var svarade jag att det självklart var det. 24 timmar senare var jag med om någonting utav det värsta utav mitt liv.  

Men hur som helst, med detta inlägg så kanske ni få lite perspektiv på vad jag menar med hur jag använder mig utav attraktionslagen, och hur man skall gå tillväga för att attrahera in bra saker. Jag hoppas att det är till någon hjälp! =)  

 

Ni vet i gårdagens inlägg när jag skrev att "Om jag börjar ta tag i min kropp, kanske den börjar ta tag i mig också?" Det var där och då som jag visste att det skulle bli så. Att det inte räcker med att bara "tänka" bra, utan att man också måste leva i det, för att faktiskt ta sig dit man vill. Imorse vaknade jag redan klockan 06 efter en hel natts sömn. Jag vet inte när de hände senast, men inatt hände det. Min kropp liksom är med i förändringen. Jag gick upp och tog en lång promenad med nicky, trotts att vartenda steg var jobbigt. Trotts att det kändes som att jag hade 45 graders feber, och att mitt hjärta skulle hoppa ur min kropp vilken sekund som helst så gjorde jag det. 

Efteråt såg jag brevet. Jag hade blivit erbjuden lägenhet. Det var bara några dagar sedan som jag i full panik insåg att jag inte kunde stanna här en sekund till, och jag kände bara att jag antingen kunde ge upp eller ändra på mig, för att ingenting höll längre. De var några utav de jobbigaste dagarna på ett tag, och igår var som sagt botten nåd. Jag sa att jag blev tvungen att bli vän med mig själv, att jag blev tvungen att börja om mot mig själv igen och jag gjorde det. Jag började ta hand om mig själv, och ja, min kropp började direkt ta hand om mig tillbaka. När jag gick på den där promenaden imorse gick jag omkring och tänkte på hur jag skall inreda min lägenhet..När jag gick in fanns brevet framför ögonen på mig. Inflyttningen är den första januari. Det är ett tag kvar, men tid är ingenting annat än ett perspektiv. 

Jag får en tvåa, precis som jag ville. Jag trivdes så bra i min lilla etta, och jag ville inte ha något jättestort. Jag tänker mig en mysig lya, eftersom att det är jag. Och en 44kvm passar mig som handen i handsken. Inte nog med det, så ligger den i stan. Det var så tungt när jag flyttade ur min lilla etta i stan. De kändes som att jag hade levt i en dröm, och att de aldrig skulle hända igen. En vän sa till mig att "har de hänt dig en gång kan de hända igen". Och de gjorde det. Denna gången skall jag dock inte behöva flytta ut. Denna gången är det mitt. Denna gången ligger det istället nästan vid havet (har googlat och från vissa lägenheter högre upp har man havsutsikt).I min förra lägenhet bodde jag i johanneberg, och denna lägenhet ligger i majorna. Båda platserna är väldigt svåra (i princip omöjliga) att få lägenhet i, och Majorna är en utav de svåraste ställena i stan, och även en av de mest eftertraktade.. Jag känner mig så sjukt lyckligt lottad att de hände mig. Ännu en gång vet jag vilken förmåga vi människor bär på, och denna gången tänker jag inte "glömma bort den". Med "the law of attraction" finns det inga gränser här i livet.

 

Jag förstår inte hur min nya läkare tänker. Jag gick dit med de största problemet som är att jag inte kan sova. Det han gör är att ta bort mina insomningstabletter, ta bort medicinen som jag blir trött av, tar bort medicinen mot mina panikångestattacker och mer eller mindre säger att jag är beroende av knark och att han inte tänker hjälpa mig med det. 

Istället får jag något som gör att jag blir illamående hela nätterna, utan någon som helst sömn. Är illamående hela dagen och Somnar utslagen nästa dag om jag har tur, annars är jag illamående och känner mig sjuk hela dagen, fram tills natten då jag skall ta medicinen igen och återigen bara blir illamående och inte kan sova. Nästa morgon brukar jag oftast somna av utslagenhet då, men då sova bort hela dagen för att jag mår så fruktansvärt dåligt. Mådde jag dåligt innan, så hur förväntar han sig att jag ska må nu? 

Innan han gjorde ändringen så funkade inte mina mediciner heller efter de om hände i turkiet. Men de betydde att jag skulle behöva höja mina doser, få starkare mediciner som hjälper mig på rätt sätt. Inte ta bort allt och ge mig något löjligt ämne som bara gör mig bakisslagen dag in och ut.  

Innan vi ändrade medicinerna mådde jag också kasst. Ingen sömn, ingenting hjälpte. Jag levde i en bubbla efter turkiet och de kändes inte som att jag existerade i verkligheten. De känns fortfarande inte som att jag gör det, det känns fortfarande som att jag ligger med en resperator i koma där nere och väntar på att fö dö eller något. Men grejen var, att trotts att jag kände så så klarade jag av att gå till läkare jag klarade av att börja träffa en ny psykolog, jag klarade av att ta blodprovet på sjukhus och jag klarade av framsteg, just för att jag "var i den bubblan" och inte fattade att de var verklighet, och förmodligen så lugnade medicinen ner mig bra med. Men nu när jag inte har medicinen längre, så klarar jag inte av att ta mig utanför dörren. Jag får sån ångest redan idag, söndag att jag på fredag måste till sjukhuset och träffa psykologen igen. Me dem gamla medicinerna så SÅG JAG FRAM emot dessa mötena. Det går bara neråt nu. 

Det gör mig arg. Jag sökte hjälp för att jag inte kunde sova och för min psykiska ohälsa. Istället tar han bort medicinen som jag skall ta vid panikattacker först och främst, hur i helvete tänkte han där? Och sedan tog han bort medicinen jag skall somna in på. Och ersatte de med kattmat. 

 

Kom precis på att det här för i helvete inte är okej och att jag mår så här dåligt som jag gör nu faktiskt ligger i läkarens ansvar. Inte konstigt att jag alltid haft fobi för vården..

Låt aldrig din egen lycka vila i någon annan människas händer. Tillåt aldrig dig själv känna att du behöver en annan människa i ditt liv för att du skall kunna må bra. Att du behöver bli omtyckt av en viss människa för att du skall kunna tycka om dig själv. Låt aldrig en relation gå till en plats där du känner att du behöver en annan människas bekräftelse för att må bra, och när du inte får det så mår du dåligt. Låt inte hur någon behandlar dig avgöra hur du ska må, för hur de behandlar dig har bara med dem att göra- inte dig. 

I dagens samhälle är det först och främst väldigt vanligt att spela spel. Men det är också lika vanligt att bli sårad utav spelen, för att man själv kanske inte riktigt är medveten utav vad man ger sig in på. Vissa av oss tycker att det är jätteroligt att inte svara någon på flera timmar, ibland dagar när de hör av sig. Ändå kan vi också må dåligt och känna att vi inte är värda någonting när den andra personen gör samma sak. Andra kan tycka att hela saken är urlöjlig, men då skall man inte sätta in en fot ifrån första början. När man väl gjort det, så är det tyvärr lite "är man med i leken, så får man leken tåla" 

 

Detta är dock något som påverkar oss ändå. Vi vill kanske spela, vi tycker att det är kul. Vi vill kanske flirta lite, för att sedan ta avstånd, för att sedan gå tillbaka och se om det finns något där, eller om inte driva ännu mer för att man tycker att  det är roligt om man på något höger eller vänster lyckas få den bekräftelse man oftast strävar efter. De handlar nog mycket om det. Man vill kunna komma och gå, och veta att de finns människor där ute som alltid skulle vänta på en, för att den tycker att man är så speciell. 

Men i den omvända situationen, om man själv är den som faktiskt fattar intresse för någon, som kommer och går precis som den vill, precis som man själv också gjorde från början, innan man riktigt fattade intresse, då blir inte spelet lika roligt längre. "it's all fun and games until someone falls in love". Men då är man redan fast i spelet, och man måste tåla reglerna som man säger. Då längtar man varenda minut tills den där personen skall höra av sig. Ens bra dagar är de dagar då man har kontakt med personen, och ens dåliga dagar är de dagar då den inte hört av sig. För när den inte hör av sig, då tänker man att man inte är värd något. Då tänker man att det enda i världen som kan göra en glad är ett meddelande ifrån den.  Sedan kommer meddelandet, och så börjar det om igen.

Tillslut måste man insé att relationen inte längre är bra för en. Som sagt "it's all fun and games until someone falls in love". Det är där man skall se de röda stora varningssignalerna. När man märker att man faktiskt påverkas så mycket i sitt liv att man ser sitt eget värde i om den andra människonen tycker om en eller inte, hör av sig eller inte. svarar eller inte, vad vet jag. 

Vad jag vet är att det är oerhört ohälsosamt. Det funkar inte. De kommer att bryta ner dig. De kommer att ta ifrån dig ditt egetvärde, och allt kommer tillslut handla om att han är den enda som kan göra dig hel, när du egentligen skall vara hel utan honom. I ett hälsosamt förhållande så måste du vara hel i dig själv- den andra partnern kan komplettera dig, och du honom, men du kan aldrig gå in halv i ett helhjärtat förhållanade. Och du kan inte heller vara hel ifrån början, och sedan känna dig halv utan honom i eran relation. Då måset du snabbt börja jobba på dig själv igen.

Livet är ett jädrans massa jobbande med sig själv. Men i dagens samhälle så måste vi vara starka i oss själva för att orka leva. Vi måste ha kött på benen, och kunna resa oss upp igen, fastän det känns som våran värld faller samman. Vi måste se det med perspektiv. Även om man "så gärna vill något" så måste man se sanningen, för den finns alltid där. Oftast blundar vi för att se den, men på det sättet förstör vi bara för oss själva. Jobba inåt, bli trygg i dig själv och lyssna inåt, på din egen röst. Låt inte allt oljud ifrån omvärlden störa dig. Ditt liv handlar om dig.

 

Min gamla samordnare slutade ju sitt jobb i somras, men har ändå valt att ha kvar mig vid sidan utav. I veckan har hon tänkt extra mycket på mig och ville att vi skulle träffas. De passade väldigt bra då jag ändå var tvungen att lämna in några papper. Nu har jag legat sömnlös i två nätter och känner att ögonen blir tungare och tungare.. Måste hålla ut till ikväll! 

Back to the meeting. Vi tog en promenad och pratade om hur vi ska gå tillväga den närmsta tiden för att jag på något sätt skall komma igång igen. Att ligga hemma funkar inte, det mår jag inte bättre av. Men det är alltid början som är de tyngsta, och jag vet inte hur jag ska få min hjärna att sammarbeta med min kropp och starta upp igen. Boxning tänkte vi båda. Känner hur glimten i mitt öga kommer tillbaka när jag tänker på det. I need that. 

Lotta skulle även kolla upp kring specialist läkartid för eds, byte av läkare på psykiatrin samt höra av sig både till anna och marielle angående att vi skall komma igång med träningen igen. Känns så skönt att ha henne som gör allt åt mig. Jag kan låta lat, men när man mår såhär så är att skicka iväg ett minsta lilla mejl med att "jag vill ses och gå en promenad/träna nu" jättejobbigt. Så det är helt underbart att ha någon som puschar och hjälper till. <3 

2. Utan din kropp så skulle du aldrig kunna få kroppskontakt med någon annan. Du skulle aldrig kunna få en varm kram, eller någon att hålla i handen. Du skulle aldrig kunna ligga varm under täcket brevid någon du älskar, eller kunna klappa ditt husdjur. Hur underbart är det inte, att vi kan göra det?

3.Istället för att fokusera på hur din kropp ser ut, fokusera på vad din kropp är. Utseéndet kommer man ingenstans vettigt på i livet, men med sin kropp kan man ta sig hur långt som helst  Med dina armar och ben, så kan du använda dem till att springa, gå, träna, lyfta på saker, skriva, kramas, laga mat, borsta tänderna och hela tradiluttan. Är storleken, färgen, groparna, fettet eller liknande verkligen så viktig då? Strunta i hur din mage ser ut, tänk att du faktiskt har en mage- och vilken tur det är! Tack vara den så kan du äta god mat, känna dig mätt, dricka goda drycker, och smaka på livets goda!

4. Det är inte din kropps fel att kläderna inte passar, det är klädernas fel! Visst kan det kännas frustrerande när man testar ett par byxor eller en tröja som inte längre passar, dem SKA ju passa. Då kommer tankarna i världens fart kring hur mycket man hatar sina ben, mage eller armar och ibland går de så långt att man tycker att ens kropp förstör hela ens liv tack vare det. Men vad gör de där klädesplagget för dig, jämfört med allt de din kropp varje dag gör för dig? Kan de där klädesplagget ta dig upp ur sängen varje morgon? Nej, men det kan din kropp. Din kropp är viktigare, och det där plagget var inte gjort för något så vackert som din kropp. De finns finare kläder för dig! 

 

5. Din kropp är ditt tempel. Se din kropp som ditt eget tempel, för det är just det den är. Bygg den med kärlek. Ge den hälsosam mat, god mat, en heldag på soffan, en runda på gymmet, en ligga-i-sängen-hela-dagen dag, en långpromenad. Ge den den balans som din kropp behöver för att må bra. Ta hand om den som om du älskar den, så kommer du se att du kommer att börja älska den mer och mer för varje dag. ♥

Min lista på vad jag önskar att jag skulle kunna göra denna vecka är omöjlig. Men det finns några saker som jag egentligen måste klara av. Det är att träffa psykologen och lämna in min ansökan till min handläggare. Helst utav allt skulle jag vilja hinna med en frukost i kyrkan också. Och träffa erica. Och Alexandra. Och melinda. Och Ptn. Och Dino-Anna. Hade gärna åkt till Bella med. Och Gävle. Men jag förstår att det är omöjligt, när jag inte ens klarat av at gå ut med nicky idag. Vissa dagar tar jag bara täcket över huvudet och önskar att någon skall släpa ut mig medans jag sover. Att jag skall vakna upp på någon timmars lång hinderbana som jag måste göra direkt- för att jag och mina närastående skall överleva.. Snacka om att man hade fått en skjuts i rätt riktning..

Till er som skrev att jag ska fortsätta uppdatera this is for you!♥ 
något så "enkelt" som era ord påverkar mig så starkt, för att det kommer ifrån er. Ni har så starka energier mina hjärtan små. <3 

Det finns nog inget läskigare än att tappa kontrollen över sig själv. Under de senaste året har jag varit väldigt öppen med att visa att jag inte är "perfekt.". Tidigare var jag, likt många andra fast i det där med att allt skulle se så bra ut på ens sociala medier. Man skulle må så bra, och vara så glad hela tiden. Då jag har väldigt stark karaktär, så skulle en människa jag möter på stan tänka att jag mådde dåligt, för det syns inte utanpå. Det syntes inte i mina sociala medier tidigare heller. När jag använde facebook så la jag aldrig in en bild för att skriva "jag mår inte så bra" utan snarare "vad du än kan göra kan jag göra bättre" eller "du hatar mig bara för att du inte är mig". Det blev liksom min sköld att spela på det. Låtsas att jag var obrydd. 

Nu för tiden så gör jag inte det längre, och det är faktiskt inte enkelt att visa sig vara svag. Det är inte enkelt att visa sig vara fläckfri. Det är inte enkelt att gå in på en app och skriva om sina misstag, trotts att jag gör det med en skämtsam ton. Det klart att jag inte tycker det är roligt att tappa bort mig själv i dimman, men så länge jag ser det med en glimt i ögat så kan det inte riktigt nå mig. Jag behöver ventilera mig i text, jag behöver bekräftelse om att jag inte är ensam, för att jag kan inte bära på allting själv. Det är sån jag är, och även om många förmodligen tycker att jag lätt blir "för mycket" så kanske det finns någon där ute som jag hjälper, någon som känner igen sig och får känna att den inte är ensam. Jag gör det här för dig och mig. För sådanna som oss.  

Jag brukar inte skriva det såhär öppet, men jag skulle verkligen behöva erat stöd nu. Jag skulle verkligen vilja höra från någon, vem som helst att det blir lättare. Att vad som än är, så är det okej. Att jag inte är ensam. När jag kollar på era sociala medier så ser alla era liv så himla fläckfria ut. När jag kollar in, ser det ut som att det värsta ni är med om är att ni "saknar någon" eller att "ni sov ända till klockan 12 och missade HELA dagen". Jag förstår er fullt ut att ni väljer att inte prata om jobbigare saker, och ni behöver inte berätta vad ni är med om för mig heller, men det skulle betyda så otroligt mycket att inte behöva gå omkring och känna mig så ensam i allt. 

Jag står mellan valet och kvalet på att kanske radera alla mina sociala medier och försvinna ifrån nätet helt och hållet, eller att fortsätta på samma bana som jag gör. Är det någon som gillar att läsa det jag skriver, eller är det bara jobbigt/tråkigt? Är det någon som skulle sakna mig om jag slutade, eller gör jag mig själv och er en tjänst? Berätta..

Jag är fullt medveten om den där rädslan. Den där rädslan man känner när verkligheten börjar krypa ikapp en och man insér att det snart är dags, eller är dags att skapa en reaktion i något, som redan funnits där så länge. Det kan tillexempel handla om att man berättar för den där vännen att man tycker att man blivit orättvist behandlad, eller berättar för den där killen att man tycker om honom, och man vet att i samma sekund som man har lagt fram korten på bordet, så kommer ingenting att kunna bli som förr igen. Det är livskrämmande. Nästan känslan av att gräva sin egna grav. 

Jag vet egentligen inte varför vi är så rädda för det. Men jag tror personligen att det handlar om at det är en förändring som man inte vet var slutresultatet skall hamna på. Att det antingen kan bära eller brista. Antingen kan man bygga ett empire utav det, eller så går grunden man byggt upp i rök. 

Men jag säger det här inte bara till er, utan även till mig själv nu. Att förlora något genom att vara ärlig, är inte att förlora. Om man äntligen öppnar upp kring vad man innerst inne känner, och det gör att man förlorar något, så innebär det att det aldrig fanns innerst inne hos oss ifrån början heller. Hade det funnits där, så hade vi inte kunnat förlora det, genom att uttrycka oss för att vi var redo för en utveckling. En utveckling som innebar att de antingen kunde bära eller brista. För oftast är det så, med framförallt relationer. Vänskap som kärlek. Man behöver vara ärlig för att det skall kunna bli djupare, men är inte den andra människan lika utvecklad i det som en själv, så kommer det inte att hålla. 

Detta betyder inte att du inte förtjänar det som du ville känna. Det betyder inte att du inte var värd mer. Det betyder inte att tiden innan nu inte var värd någonting, utan snarare att det inte var värt något att bygga vidare på.  

Och jag vet hur man kan känna att det är bättre att skjuta på det. Att inte ta beslutet att berätta än. Att vänta och se. Jag vet att man någonstans går omkring och hoppas på att det ska falla på plats utav sig själv, och att man helt enkelt helre lever i en lögn än att förlora allting till sanningen. För man vet ju inte om det är en lögn, så då döljer man det istället för sig själv. Men tro mig, man kan missa sitt livs chanser genom att inte ta de där stegen. Man kan missa allt som är menat för en, om man inte gör sina tankar till verklighet. Actions speaks louder than words. Så länge du inte berättar, pratar, gör, agerar, så kommer svaret alltid att vara nej. Och när du väl gör det, om det då inte blir som du hade hoppats, då var inte den vägen menad för dig. Då har du inte plötsligt förlorat det, då har du aldrig haft det, inte ens ifrån första början.

 

 

Efter att jag mediterat tidigare idag så slog tanken mig "vilka energier sänder jag ut? Vilka viberationer kommer tillbaka till mig och påverkar mig? Allt jag upplever är en reflektion på vad jag tänker.. 

Jag känner att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Att det känns som tusentals ljusår till gymmet, lika så till min personliga tränare, dino, min samordnare. Det känns liksom inte nåbart, det där livet som jag egentligen borde leva för att kunna utvecklas. Just nu står jag bara still. Jag vaknar, kollar på serier, sover. Over and over again. Samtidigt har jag en väldans svag liten kontakt till de närmsta, knappt nämnvärt- Men känns ändå skönt att veta att ni finns där.   

Jag mediterar lite mer. Kommer närmre mig själv. Jag finner en slags ro i att jag kan leva i nuet, även om nuet inte är en plats jag skulle vilja vara på. Det är okej. Jag vet att det kommer att bli bättre, så fort som jag tillåter det att bli det.. Men samtidigt är jag inte redo än. 

När man har varit med om ett trauma/en kris så går man igenom fyra faser. Chock, reaktion, bearbetning och sedan nyorientering, Av tiden att dömma så skulle jag just nu ligga på bearbetning, vilket kan ta omkring ett år, men av mitt eget psyke att döma är jag fortfarande mer eller mindre i en blandning av första och andra stadiet. Ena stunden känner jag mig helt oberörd medans jag nästa stund känner allting väldigt starkt. overklighetskänslor. Jag längtar tills jag är i det tredje steget, där "intresset för omgivningen återkommer", och det känns som att det är det som jag helst utav allt vill uppnå nu. Jag har proffesionell hjälp som är där och väntar på mig.

 

"Jag ber till gud men gud svarar eller hjälper mig inte, därför så finns han inte" 

När jag berättar att jag är troende, så undrar folk hur man kan vara det när det finns krig i världen. Borde inte gud ta bort allt krig alla våldtäkter, all smärta, om han nu finns? 

Jag tror inte att gud är något matriellet som en människa som sitter uppe i himlen, utan snarare att gud är energi. Att gud är en energi så fylld utav kärlek och ljus at den är starkare än någonting annat. Att det är därför man väljer att be till just "gud", eftersom att det inte finns någon starkare kraft än "honom" i universum. 

Hela universum är fyllt utav energi liksom du och jag. Vi är alla en och samma energi, tillsammans bildar vi universum. Gud är inte någon som vi kommer möta på en öppen gata i köpenhamn. Han är inte någon som man kan köpa en flygplansbiljett upp till himmelen för att träffa. Han är bland oss, omkring oss, i oss. Vi är gud. Du och jag. 

 

Att krig och andra eländigheter finns i världen har ingenting med våra gudomliga energier att göra. Vi kan inte skylla gud för att krig finns krig är något som människan själv har skapat. Gud står inte för människors handlingar. Däremot kan man lyssna på den gudomliga vägledning som man får ifrån gud och på så sätt alltid välja kärlek framför hat. Positivitet framför negativitet. 

Vi tänker så otroligt många tankar på ett dygn, och vi kan omöjligt styra varenda tanke vi har. Däremot kan vi välja vilket sätt vi skall tänka tankarna vi har på, hur vi skall hantera och reagera på dem. En tanke är helt maktlös utan din reaktion. Jag brukar säga att livet inte är det som händer mig, utan hur jag reagerar på det. Eftersom att jag inte kan påverka det som händer, men jag kan påverka min reaktion, så gör det att jag känner att jag får tillbaka kontrollen över mitt liv. 

Jag kan som sagt inte styra alla mina tankar, men jag kan välja att träna på ett positivt tankesätt och desto mer positivt jag väljer att se på saker, desto lättare kommer jag att finna saker positiva. Om du övar varje dag på att känna kärlek till saker, istället för att möta dem med mörda, så kommer du märka hur mycket ditt liv kommer att förändras direkt.

Det är här gud kommer in i bilden igen. För att möta gud behöver du vara på den frekvensen. Du kan inte sända ut negativa vibrationer, och förvänta dig att positiva kärleksfulla energier skall komma tillbaka till dig. Desto kärleksfullare du blir mot dig själv, desto närmare kommer du gud. När du lär dig att älska dig själv, så kommer du känna den gudomliga känslan, eftersom att den matchar din frekvens. Gud finns alltid med dig, för att du är den gudomliga kraften som vi kallar gud. Det är du. Om du lyssnar inåt, så kommer du se hur hela universum är en spegelbild utav dig, att du är ett med dem, att du är en gudomlig varelse som lever för att tjäna ditt syfte till gud, genom att älska och dela med dig utav dig själv. 

Så varför svarar inte gud när du ropar? Det gör han, han hör dig. Men han hör inte i ord, han känner dina energier. Och han svarar på dem.. Om du ber till gud att du te.x vill vinna biljetter till en konsert, samtidigt som du sänder ut energier där du känner att "jag kommer aldrig vinna". Då är det den vibrationen du kommer få tillbaka, oavsett vilka ord du använde. Alltså, hör gud istället att du säger till honom att "jag kommer aldrig vinna biljetterna" och desto mer du tänker på det, desto starkare blir de och sedan blir det till verklighet, och då blir det inga biljetter. Ett annat sätt du kan känna guds vägledning i är om du te.x är helt förälskad i en kille, och du vill fråga gud om inte ni kommer bli tillsammans, för att du inte vet. Då kommer du känna i din mage, att det antingen känns rätt på alla sätt och vis, eller att något känns fel. Att det är något som inte stämemer. Och där har du ditt svar. Gud finns inom dig, och du måste lita på dig själv. 

 

 

 

- Jag tycker absolut inte att det är något fel på att vara en flirtig person, oavsett om man är i ett förhållande eller inte. Vissa ser det som otrohet, men för mig hör det helt till ett starks karaktärsdrag & en charmig personlighet. come on! ;) 
- Jag har så länge jag kan minnas haft killar som blivit helt besatta i mig? alltså inte bara "lite" utan på riktigt trott att vi ska gifta oss, skaffa familj  osv..
- Jag är som en liten tonåring när det kommer till humor, kan skratta ihjäl mig åt precis allting. Därav kommer jag också bättre "överens" med yngre. 
- Jag har rätt så roliga historier som jag skulle chockera folk något sjukt med, men som jag helst håller för mig själv/de inblandade haha. 
- Jag är proffesionell på att spela spel. Finns ingen som är lika bra som mig dock, chuck bass where you at?
- Jag är världens stalker & håller koll på "mina killars" vännerrs vänners farfars husdjur på instagram typ.

Idag var jag på ett läkarbesök och fick beskedet att jag skall trappa ner på iprincip alla mina mediciner den här veckan, så att jag kan bedömmas utan medicinering i kroppen för att sedan se vad jag behöver för något. "det kommer bli väldigt jobbigt för dig, men det behövs för att vi ska kunna ställa in rätt, och för att det sedan skall bli bättre" sa han. Lika bra det, för medicinerna som jag tar nu fungerar ändå inte. När jag gick ur läkarrumme till trappan så svimmade jag nerramlandes och vrickade foten. Gulligt va? 

Helt otroligt hur jag klarar av att gå in på sjukhus nu ändå. Trotts allt är det något jag är så otroligt stolt över, då jag tidigare hellre har hoppats dö än att hamna på ett sådant ställe. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag vara ärlig. Ni som läser den här bloggen är mina vänner. Jag vill träffa er. Jag vill umgås med er. Jag vill spendera tid med er. Jag älskar att göra det. Ni stärker mig. Varendaste en utav er som läser här stärker mig på något vis, genom att bara läsa vad jag skriver- för när jag ser att läsare klickar in, då känner jag att ni bryr er om mig, och det är något som jag behöver så otroligt mycket av i det stadie i livet som jag står i nu. 

Oavsett om vi inte har pratat på länge, inte känner varandra så bra, eller känner varandra jätebra, så skulle jag bara vilja skicka iväg ett meddelande till er och höra om vi kan träffas. Bara prata, bara vara. Men vet ni? Jag är rädd att ni inte gillar mig. Jag är så otroligt rädd att ni tycker att jag är ful, dum, konstig, blyg, annorlunda. Jag är rädd att ni inte kan acceptera mig för den jag är, eftersom att jag inte själv riktigt accepterar mig för den jag är. 

 

Jag är rädd att jag skall prata för snabbt eller för långsamt, använda konstiga chester, skratta åt något konstigt, se ful ut, göra bort mig. Jag är rädd för att jag ska berätta något, som någon kanske saknar förmågan att förstå. Att ni ska tänka att jag är helt dum i huvudet, att jag borde gå och ta livet av mig för att jag inte är mänsklig..Och att de vore lika bra, så ful som jag är. 

Jag lider så otroligt mycket över att vara den jag är, och jag låter det gå ut över människor som jag egentligen skulle vilja vara bland, och stärkas omkring. Jag behöver människor som drar ut mig, vill göra saker med mig, och hjälpa mig till ett bättre måénde. Jag skulle verkligen behöva det, men jag är så rädd att jag kommer att få en panikångestattack och svimma av framför er, och att ni inte vet vad ni skall göra, så ni kanske ringer ambulansen. Och jag dör hellre än att åka ambulans. Jag är så rädd att ni kommer tycka att jag är konstig när jag börjar svettas som en idiot och trycka mig själv på halsen för att slappna av när jag vi pratar om något som kanske upprör mig, och att det är mitt sätt att dämpa ångesten på. Jag skäms över att jag får ångest över saker som jag oftast får vanlig ångest över för då.. Jag vill inte ses som felicia med socialfobi, panikångest bdd och allt det där. 

Jag vill kunna träffa er och att ni ska se mig. Så förlåt om jag aldrig hör av mig. Jag har jättesvårt att höra av mig, för jag känner att de flesta mår bättre utan mig. Men om ni inte gör det så får ni verkligen skriva, det gör mig glad. 

Älskar er

När jag var fyra-fem år gammal så var det ett vardagligt problem hemma hos oss att det tog 3-5 timmar för mina föräldrar att klä mig. Skorna var fula, tröjan var ful, byxorna var fula, mitt hår va fult, mina ögon var fula, min näsa var ful, mina ben var fula, allt var fult. "jävla unge" "hon har ju problem". Sådan var jag. När vi skulle äta mat och jag vägrade, var det ännu en gång "en jävla unge med problem" som jag var. 

Jag kunde gilla kläderna ena dagen, och avsky de den nästa dag. "sådanna kan barn vara" men kan barn vara sådanna som kan ha på sig ett favoritplagg en dag, och nästa dag bara klippa sönder det så att de slapp se det igen? "hon måste ju ha adhd eller något". Och "den enda maten hon äter är ju pannkakor, det är ju något fel på henne?"

Eller? När barn är små kollar man på problemen som om man lider av främst adhd / add, men jag tror att det skulle vara viktigt om man började uppmärksamma sig på vad det är barnen faktiskt säger. Vad de gör. Och inte bara hur deras temperament är. Ja, jag var arg och skrek och brottades i all min panikångest över att ha på mig något som gjorde mig ful. Ja, jag var argk och skrek och bråttadeds i all min panikångest över att äta mat som jag trodde skulle göra mig tjock eller ful. Mina utbrott var inte bara aggressivion, dem var laddade med något: Panik-känslor, ångest känslor. 

Jag hade panikångest, jag var liten och jag visste inte vad det var. När jag sa att "jag dör hellre än att ha på mig den tröjan" och någon fortsatte försöka sätta på mig den endå, så kändes det som att jag skulle dö. panikångest känns som att man håller på att dö, och när då ens föräldrar triggar en och försöker sätta på en tröjan /ge en mat som leder till att man får panikångest så känns de som att de "försöker döda en". Man ser inte plagget som en tröga, eller maten som någon näring, utan man ser det som döden. Man får panik, och vägrar. Självklart blir ångesten ännu starkare när de fortsatts, och här får vuxna lära sig att "dem inte skall ge med sig" men jag tycker att det är fel. 

När vuxna söker hjälp hos läkare för att barnen håller på såhär, så säger läkarna att föräldrarna måste tvinga barnen, det är föräldrarna som bestämmer. Men, jag tror att dem missar en väldigt väldigt viktig poäng. Barnens välmående. 

 

Självklart bestämmer föräldrarna över sina barn. Men bara för att barnen inte har adhd och inte kan få den medicinen så betyder det ju inte att det inte är något annat som är fel. När ett barn får en ångestattack, så kanske föräldrarna inte förstår att det är de- dem kanske bara tror att barnen trottsar, när barnen egentligen inombords håller på att explodera och tror att de ska dö. "lugn" säger föräldrarna, men hur kan man vara lugn? Det går inte att i sin ångest "vara lugn" om man blir stressad och påklädd i något som ger en ångest.

 

Kläder och mat ger mig ångest än idag. Allt som har till hur mitt utseénde kan påverkas, eller se ut ger mig ångest. Efter att jag nu fått veta mer kring bdd insér jag att det är en sjukdom som jag har levt med i hela mitt liv, och aldrig tidigare blivit uredd för. TROTTS alla signaler. TROTTS varenda gång jag gråtit i flera timmar och haft panik över att jag inte kan ha på mig något, inte har något att ha på mig, har fult hår, har fula ögon, fula läppar, är för tjock, har för utåtstående revben, har this and that. TROTTS att jag sedan jag var ett litet barn, tackat nej till att gå på kalas, för att jag vetat om att jag skulle skämmas över mig själv på kalasen. Vägrat ställa upp på klassfoton för att jag skulle skämmas när dem kom. Vägrat äta mat i skolan, för att jag fick ångest av att visa mig ätandes i matsalen. Då har jag istället blivit skickad till skolkuratorer, skolsyster för att "prata om problemen"  

 

Men vad skulle jag säga, när jag inte själv visste vad det var? Det var bara sån jag var. Jag visste inte varför jag inte klarade av i skolan för att jag var för ful. Jag visste inte varför jag inte kunde vara i matsalen och äta fför att jag var så ful. Jag visste inte varför jag tyckte att det var så jobbigt, att jag hellre dog än att uppleva det. Men var det verkligen jag som skulle veta det? Skulle inte jag fått hjälp med att ta reda på det, under alla mina skolår?

 

Jag önskar att jag hade utretts för bdd redan som fyra åring, eller åtta åring, eller 12 åring, NÅGON gång innan tonåren, för där började det ju såklart bli ännu värre. Hade jag vetat om den diagnosen innan, så hade jag inte behövt leva livet så jobbigt som jag har gjort. Då hade jag haft en förståelse till mig själv. Vetat att jag inte var helt dum i huvudet, utan att jag faktiskt led utav en sjukdom. Då kanske jag inte hade skämts så mycket över mig själv, utan snarare kunnat jobba på mig själv för att tycka om mig själv. Då kanske jag inte hade haft någon panikångest, ångest, depression eller socialfobi idag. Men tack vare att jag inte tagit tag i detta tidigare, så lider jag utav det i stor utsträckning. Och det kommer ta sig en tid att ta sig tillbaka, men en sak vet jag och det är att jag skall dit.

 

Och jag vill även tilläga till dig som läser detta och känner att du mår psykiskt dåligt:GÖR UTREDNING. FÅ HJÄLP. jag känner redan nu när jag bara fått höra kring diagnosen hur mycket det kommer att förändra mitt liv. Oavsett vad du mår dåligt över så finns det hjälp att få, till och med om det handlar om att man inte gillar sig själv, det visste inte jag tidigare. Alla mina vänner sa också saker i stil med "ush vilken ful bild på mig ta bort" så jag trodde att de innebar att alla mådde dåligt av sitt utseénde. Men för dem kanske de bara var en ful bild som de ville ha raderad, medan jag får panikångest om någon tar en ful bild på mig som jag vill att de ska ta bort. Jag liksom känner att jag dör om den bilden kommer ut, eller liknande. Det går inte jämföra "att mina vänner sa att dem var fula" med hur jag alltid känt mig ful och faktiskt har en sjukdom som gör det.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig bekväm i den här kroppen. Det skulle vara en lögn att säga att jag trivs i alla extrakilon som jag lagt på mig. Men jag är hundra procent ärlig när jag säger att jag för första gången någonsin inte känner mig mindre värd, för att jag är större. Jag är precis lika mycket värd som jag var när jag var 20 kilo lättare. Jag är inte fettet på min kropp, jag är så mycket mer än det & det skall inte spela någon roll om jag så går upp 20 kilo till, jag är samma gamla felicia ändå. 

Jag kan inte förstå hur jag tidigare har kunnat låta mig själv sätta mitt egenvärde i vilken storlek jag haft på mina kläder, eller rättare sagt att jag fått psykbryt och stängt mig instängd för att ett par jeans jag kunnat ha innan inte längre passar. För andra är det "tråkigt" men man får helt enkelt köpa en större storlek" men för mig, så bryter jag ihop. Tänker att jag inte är värd någonting. Det hör till Bddn att sätta sitt värde i sitt utseénde, men jag har aldrig fattat att de plågat mig så myckeet som det gjort. Men när jag väl erkänt problemet för mig själv, nu när jag väl vet var som ligger bakom mitt psykiskt dåliga mående så kan jag äntligen göra någonting åt det. 

Det får mig också att insé att det inte spelar någon roll egentligen, hur stor eller liten jag är. Hur stor eller liten näsa jag har, stora eller små läppar, fötter, ja det spelar ingen roll.. Jag tycker ju inte att te.x. Mina smalare vänner är mer värda än de som är större, eller att någon som ser ut som en modell är mer värd än någon som inte gör det, så varför sätter jag den pressen på mig själv? Så himla onödigt, och ologiskt. Jag förstår det. Även om jag gör det, så förstår jag det nu, och jag accepterar att det är ett problem jag har, som jag kommer jobba 100 procent med under den kommande tiden. 

Jag har iallafall insett nu att min storlek absolut inte är mitt problem, utan att det bara har varit en punkt jag triggat i brist på annat. Det har ju varit allt ifrån mina fötter till mitt hår i olika omgångar i mitt liv, men det som alltid varit det "största" problemet har ju varit i det stora hela att jag inte trivts i min kropp. Men det är inte själva kroppen jag behöver förändra, det är mina tankar kring den. Jag är lika mycket värd oavsett hur den ser ut. Jag vet det nu, för första gången så vet jag det, och kan säga det när jag är större (ja det är lättare att säga när man är 20kilo lättare,tro mig) 

När man inte tycker om sig själv, så är det lätt att tro att ingen annan heller tycker om en. Man känner sig ful, och därför visar ingen sitt intresse, och man tror att det är fel på en, men egentligen är det bara fel på hur man tänker, det är därför man inte attraherar in dessa vackra människor som ser en för den man är i sitt liv. Men jag vill bara säga till dig, som ocskå mår dåligt i dig själv, och som också tror att du förtjänar mindre för det, att det är inte sant. Du kan peka på den snyggaste killen i världen ikväll och han kan falla för dig pladask. Du är ALDRIG för ful för någon, ALDRIG för dålig för någon. ALDRIG mindre värd än någon. Du är värd det bästa, precis som du är. Och tro mig, de finns människor som tycker att du är skitsnygg, även fast inte du ser det. Kolla på mig, och hur många som faller för mig kram #FÖRMYCKETLUFT #BUTSOTRUETHOUGH ;)